Under min bana som journalist har jag varit med om en hel del spelare som fått klä skott för ett lags mindre bra prestationer.
Ibrahim Kallay och Haris Devic fick hård kritik i fjol – bland annat av mig, men även många andra. Den delades ut med all rätt.
Jag har också sett hårda omdömen kastas på tvivelaktiga grunder mot en sådan som Linus Omark när han trots allt snittade en poäng per match för Luleå Hockey.
Däremot har jag aldrig varit med om att spelare – efter sex omgångar och utan att ha fått någon kritik över huvudtaget från media – snudd på bojkottat intervjuer efter att ha sänkt serieledaren.
Det började med gester mot läktaren efter avgörande 2–1 och fortsatte med uppläxningar av journalisters fotbollskunskaper efter slutsignalen.
Det Granit Buzuku förmedlade med ord på Skogsvallen var bland det fjantigaste på mycket länge.
Vad som däremot inte var fjantigt var det han förmedlade med fötterna. Yttern, som är på lån från Gif Sundsvall och tillhör en av lagets ytterst få helprofessionella spelare, var den direkt avgörande faktorn för IFK Luleås vändning.
Han kom in och bidrog med det som saknades; snabbhet, offensivlusta, kreativitet och en glödande vilja att visa alla hur fel de har haft.
De två senaste matcherna har Buzuku fått börja på bänken, men det är knappt något som har uppmärksammats i media.
Egentligen är det helt ovidkommande var man finner sin drivkraft. Om det är genom att känna sig kränkt av läktarexperter och journalister som Granit Buzuku hittar glöden att spela på den här nivån borde hela mitt skrå få tydliga direktiv av IFK Luleå att plocka fram motorsågarna på riktigt.
För det han visade på sina 35 minuters speltid var precis det som laget behöver och anledningen till varför han värvades. Det är inget snack om att Buzuku ska vara i en startelva.
Jag tror snarare att det här handlade om en inneboende frustration över att spelet varken har stämt för honom eller laget till hundra procent.
Om han hade varit tillfreds med sin egen prestation i början av säsongen tror jag knappast han hade påverkats av andras missnöje – även om det missnöjet knappt tagit ton.
Det är möjligt att ett frö av tvivel har såtts den senaste tiden.
Men framförallt har det funnits förväntningar.
Förväntningar om att Granit Buzuku ska vara en lagets bästa spelare.
Det har han inte levt upp till förrän den här matchen. Men det är han också långt ifrån ensam om.
Samtliga spelare har en högre nivå i sitt spel och äntligen fick vi se det.
Det här var vändpunkten för IFK Luleå 2016.