Det är alltid lika fascinerande att läsa väl insatta analyser av kunniga personer.
Hans välgrundade tankar hade jag gärna kopierat rakt in i min egen kolumn, men istället uppmanar jag att läsa "Svesses" alster.
För jag är helt överens om att det här är ett korrekt beslut av Charlotte Kalla.
Fjolårssäsongen var ingen höjdare. Den var faktiskt ganska dålig.
I samband med Marit Björgens frånvaro och Justyna Kowalczyks dalande stjärna var min förhoppning att Kalla skulle kunna ta över tronen – en kanske inte helt verklighetsförankrad dröm. Det Therese Johaug visade upp i vinter hade nog till och med varit tufft för Björgen att överprestera. Problemet var ju bara att Piteå Elit-åkaren inte ens var i närheten – och då pratar jag inte bara om den norska suveränen.
6:a i världscuppremiären i Ruka, 4:a i Tour de Ski, 12:a i Ski Tour Canada och slutligen 5:a i världscupen är ett facit över en medelmåttig säsong i ett mindre konkurrenskraftigt sällskap än vi vant oss vid. Lägg därtill färre pallplatser än tidigare år och inte en enda världscupseger.
Hade det stannat vid sportsliga motgångar hade det varit en sak, men det här var en säsong när allt verkade gå galet. Var det inte bekymmer i skidspåren så stod annat i fokus – som kontrovers med landslagstränare, besvikelse mot Idrottsgalan eller sura miner i mixade zonen.
Kort och gott ett år där det mesta som inträffade hade en dyster klang.
Därför kom dagens nyhet som en skänk från ovan.
Det här kan bli precis den nystart som Charlotte Kalla behöver.
Tillsammans med Magnus Ingesson finns alla möjligheter att hitta trygghet i träning och prestation, något som verkat vara bortblåst senaste året i landslagets regi. Men framförallt blir det ett avstamp där allt det negativa hamnar i dåtid. Fokus hamnar istället på nutid och framtid. Med nya förutsättningar, på hennes egna villkor, har Charlotte Kalla tagit kontroll över situationen. Hon har reagerat omgående på den svaga säsongen och sett en trend att hon tappar mot toppåkarna. 2016/2017 blir ett spännande VM-år där det nya upplägget kan testas. Faller det väl ut är hon tillbaka som ett stort hot om medaljer, blir det pannkaka har hon i alla fall provat.
2018 arrangeras OS i Pyeongchang och det är med största sannolikhet hennes sista olympiska spel. Det fanns så klart med i tanken när det här beslutet togs.
Charlotte Kalla har alltid varit en mästerskapsåkare av rang. Vi kommer alla ihåg glädjen, gulden och bragdloppen från Sotji 2014 och Falun 2015. Men hur hade vår bild av henne varit utan mästerskapen? För historiken är det så klart ovidkommande – men för framtiden är det av yppersta vikt att fundera på.
2015 kom formen i grevens tid och räddade säsongen.
2016 kom den inte alls.
Jag förstår att det finns en oro för vad som ska ske 2017 och 2018 när desto mer står på spel.
Sedan Charlotte Kalla slog igenom med dunder och brak har det aldrig varit tillräckligt att bara vara bra. Det har krävts att hon ska vara bäst.
Den målbilden är tuff, men jag är övertygad om att hon förväntar sig minst lika mycket av sig själv som andra gör.
Med en sådan press på sina axlar måste det vara otroligt frustrerande att ha andra som tar beslut åt en, när hon kanske i själva verket helst hade gjort på ett annat sätt.
Genom åren har vissa justeringar successivt vuxit fram.
Mindre media, färre evenemang, minskad representation. Framförallt mer tid för det som utvecklar hennes skidåkning.
Det här är ytterligare ett steg i att sätta allt fokus på sig själv som idrottskvinna.
Vissa kan anse att det är egoistiskt – jag menar att det är professionellt.
Nu kapas alla linor till potentiella bortförklaringar eller ursäkter.
Nu handlar allt om Charlotte Kallas egen talang, hennes egen vilja och hennes eget upplägg.
Det är både ett modigt och klokt beslut.