Lördag förra veckan. Karlskronas forward Marcus Paulsson blir tacklad mot knätrakten och stupar i isen. Motståndarlagets Janos Hari är snabbt framme, ställer sig över Paulsson och skriker vad han tycker om honom.
Han är en jävla hora.
Dagen senare. Stångebro ishall. Luleå Hockey/MSSK besegrar rivalen Linköping för andra gången den här säsongen. I frustration slänger en LHC-spelare ur sig vad hon tycker om Luleås assisterande kapten Johanna Fällman.
Hon är en jävla hora.
Tisdag kväll. Johan Forsberg är nära att avgöra i straffläggningen, men Djurgården lyckas vända på steken tack vare två fullträffar från Matt Anderson. Trots segern vill Djurgårdsklacken göra det alldeles tydligt för Luleåforwarden vad de tycker om honom.
Han är en jävla hora.
Det här är bara tre exempel från den gångna veckan på ett förkastligt språkbruk som nått medias ljus. Samtidigt som det är bra att det blir diskussion kring det hela så vill jag inte ens veta hur många fler liknande situationer som döljer sig därute.
Antingen har prostutionsskrået fått ett rejält uppsving på sistone eller så har vi förbaskat dåligt klimat som måste stävjas omedelbart i samband med idrottsvenemang.
Jag inbillar mig på intet vis att det har varit annorlunda förr i tiden. Eller jo, jag tror möjligen det har varit ännu värre. Ännu kyligare och ännu mer hat – men att det är först nu som vi faktiskt öppnar ögonen och frågar oss själva "är det så här vi vill ha det?".
Jag vill det då inte.
Trashtalk hör till spelet. Att få sin motståndare ur balans är en konst. Med betoning på konst. Det går att åstadkomma på lite mer finurliga sätt än att kasta in någon svordom, kanske könsord, eller "din mamma".
Samma gäller för klackarna. Snabbt vill jag påpeka att ramsorna, åtminstone i Luleå där jag mestadels bevakar sport, nuförtiden nästan uteslutande handlar om att stötta sitt eget lag. Att fokusera på någon motståndarspelare eller lag är inte fel. Men återigen. Finess. Tack.
Svensk idrott ligger också långt framme vad gäller supporters. Andelen fans som mestadels bryr sig om ölen i pauserna, eller slagsmålen efteråt, är liten. Det är inte som ett av mina besök på Loftus Road för tre år sedan när en Arsenal-anhängare spenderade 90 minuter plus tillägg med blicken mot Queens Park Rangers sittplatspublik och skrek "wankers!" och gjorde diverse obscena gester.
Nej, det är jag glad för. Om någon står med ryggen mot planen under en match häruppe så är det för att elda igång sin egen klack.
Men saken är den att om vi vill ha en förändring på de problem som trots allt kvarstår så måste vi alla också börja ta avstånd när saker sker.
Det håller inte att som spelare säga "Inga kommentarer" när ens klack beter sig illa.
Det håller inte att ha som ursäkt att "I hockey sägs det fula saker hela tiden" när man själv beter sig illa.
Det håller inte att vara tyst när någon överhuvudtaget beter sig illa. Det är att acceptera att vi ska ha det så.
Och det håller absolut inte med det klimat som råder.
Det solkar ner sporten och allt det fina som idrott ska föra med sig.
I ett samhälle där missnöje och hat sprider sig allt större och till och med letar sig in i Vita hus och regeringar är det otroligt viktigt att vi sätter en röd tydlig stopp-skylt i sportens värld.
Kommer ni bara hit för att få skrika, spotta och svära – en orgasm för otillfredsställelse – så ber vi er vänligt men bestämt att vända er till andra arenor. Förslagsvis tomma, stängda och ljudisolerade rum.
Idrottens själ ska, och kommer alltid, vara passion via kärlek.