I veckan har vi fått lära oss hur svårt det är att fånga ett svart hål på bild.
Vi har också fått lära oss att det är ungefär lika svårt för Luleå Hockey att göra mål i Scandinavium.
Luleå gjorde Johan Mattsson till en mur. Igen. Och Frölundas utökning till 3–1 i matcher var som en promenad i parken. Hemmalaget fick glänsa inför fullsatta läktare och byggde på självförtroendebanken till maxgränsen.
Visst, Luleå skapade lite press i slutet, men sett till hela matchen så känns Luleå alldeles för ofarliga, uddlösa.
Luleås nya spelidé verkar vara att bosätta sig i hörnen och hoppas att en chanspuck ska hitta rätt. Jag ser inte glöden eller hungern. Jag ser uppgivna spelare med dåligt självförtroende. Tidigare var Luleå perfektion. Nu spelar man som om det vore en menlös träningsmatch i juli.
Man undrar om en frisk Patrick Cehlin hade gjort skillnad.
Förmodligen.
Under grundserien fördelades målen och poängen på många spelare. Jack Connolly var glödhet i början, Niklas Olausson i slutet och Robin Kovacs någonstans där mittemellan. Men någon utpräglad målkung har man aldrig haft den här säsongen. Någon som kliver fram och gör mål i sådana här matcher. Erik Gustafsson har emellanåt varit X-faktorn Luleå behövt, men backen har spelat enormt mycket den senaste tiden och inte mäktat med att hänga med upp i anfallsspelet.
Luleå har stått för en imponerande säsong fram semifinalspelet.
Men det är tyvärr det här man kommer komma ihåg.