När nio år ska sammanfattas är det absolut inte med en grå pensel man målar upp "Ostens" gärningar. Men det går heller inte att välja antingen svart eller vitt. "Osten" står utanför det där. Han är båda på samma gång.
Det spelar ingen roll om du irriterat dig på hans utspel i media i olika frågor, du kommer ändå sakna att läsa och höra om "Ostens" starka åsikter.
På samma sätt är det med de som har tillhört Bergströms läger. Även om det blir ett tomrum efter honom, så finns det säkerligen flera beslut som de hade velat sköta på andra vis.
Den 60-årige före detta idrottsläraren har varit sin egen person och både rört upp och skapat glädje i samtliga läger.
Men en sak har varit konstant.
Allt han har gjort har varit i tron om att det gynnat Luleå Hockey.
Det finns knappast någon som jobbat så hårt och troget mot klubben.
Och få, eller faktiskt ingen, har nått samma resultat.
Det får inte glömmas bort.
Precis som alla andra stora profiler i Luleå Hockeys historia är Lars "Osten" Bergström värd att hyllas.
Med det sagt var beslutet att lämna sin tjänst som general manager det rätta – och kanske till och med något år för sent påkommet.
Det hade varit vältajmat att gå samtidigt som Jonas Rönnqvist lämnade klubben. Efter den, mycket framgångsrika resan som flyttade fram Luleå Hockeys placering i hockeysverige, blev det naturligt att göra en omstart.
På samma vis hade det också varit lägligt att lämna över stafettpinnen i samband med Stefan "Skuggan" Nilssons intåg som tränare.
Det som har hänt de senaste åren är nämligen att missnöjet växt sig allt starkare mot den man som en gång ledde klubben till SM-guld.
Tre större anledningar ligger bakom.
För det första: Förhoppningen varje år att allsvenska spelare ska utvecklas till SHL-diton.
En kritik som delvis varit riktig, men också orättvis. Väldigt många guldkorn som Niklas Olausson och Pär Arlbrandt hittades under en period där ekonomin inte var så flott. Samtidigt har många spelare från den nivån varit bortkastade investeringar. Det allmänna missnöjet har varit att klubben inte värvat mer meriterat.
Vilket leder in i den andra stora anledningen: Stjärnor som har floppat.
Sanningen är den att alltför många dyra spelare i tänkta nyckelpositioner har svikit. "Osten" har fått ta störst kritik för de misslyckandena. Droppen var under fjolåret när pengar pumpades in för högprofilerade värvningar som sedan inte höll för vad som var lovat. I år har det funnits stora frågetecken kring scoutingen på de största nyförvärven.
För det tredje: Behandlingen av trotjänare.
Den kanske enskilt viktigaste punkten som till slutändan skulle gräva "Ostens" grav. I rollen som sportchef behövs tuffa och ibland smärtsamma beslut. Det förstår supportrar också. Men när inte respekt visas mot spelare som tatuerat in Luleå Hockey i hjärtat så blir det stormigt. Hanteringen av Jan Sandström, Per Ledin och Chris Abbott är bara några fall som retat gallfeber på fansen och som "Osten" säkert själv önskar att han hade hanterat annorlunda.
Utgångsläget har ändå alltid varit att tjäna klubbens bästa.
Problemet har varit ett kortsiktigt tänk.
Att behandla spelare och agenter med tystnad eller andra förhandlingsknep kanske i nuet har sparat någon krona. Men långsiktigt har det byggt ett missnöje. Det som varit positivt för dagen har bitit tillbaka i morgon.
Jag är övertygad om att det finns en hel del viktiga relationer att bygga upp på nytt och vårda för den blivande sportchefen.
Det är såklart ingen hemlighet att Jonas Rönnqvist är högprioriterad. Oddsen är låga på att hans namn står skrivet först på önskelistan. "Rönken" är respekterad och har gjort resultat trots tuffa förutsättningar. Frågan är väl snarare viljan att återvända.
Andra namn som nämns som jokrar är Skellefteås förre general manager Lasse Johansson och nuvarande sportchefen för LHF Unga, Ulf Engman. Även det två bra namn, där framförallt den förstnämnde är en man med guldbyxor.
Och varför inte satsa på två istället för en som står ensam?
Även om "Osten" aldrig själv skulle erkänna det så är jag övertygad om att trycket mot honom som person varit större än vad man egentligen klarar av.
Om det stämmer att han själv tagit beslutet att kliva av kan det bara bero på en sak. Att kritiken blivit för stor.
Det måste ha varit det tuffaste beslutet att ta för en person som varit med sedan IFK Luleå-tiden.
Att inse att det bästa för klubben i hans hjärta faktiskt är att han själv inte har ett sportsligt ansvar längre.