Nej, det var ingen hundraprocentig insats av Luleå Hockey/MSSK i hemmapremiären mot AIK.
Spelet hackade emellanåt och visst borde det ha gjorts fler mål.
Men det var ändå 3–0 och det var under vissa perioder lekstuga.
I strävan efter att hitta perfektion, och gnälla på en passning som inte sitter på bladet, är det lätt att glömma bort guldkornen.
Som när Luleå i ett boxplay spelade ut AIK helt och hållet och skapade målchans efter målchans. Med en spelare mindre på planen alltså. Det ska inte gå.
Men det är precis vad det gör när världsstjärnor som Michelle Karvinen, Noora Tulus, Jenni Hiirikoski och Emma Eliasson är inne på isen samtidigt. Det är så pass mycket kvalitet att motståndarna ibland faktiskt kan behöva en spelare extra.
Karvinen för övrigt en fröjd att skåda. Det är helt enkelt på en annan nivå. När hon skojar upp motståndarbackarna med väggningar i målburen eller i sargen ser det så retfullt enkelt ut. När hon skrinnar ifrån en motståndare kan man undra om de inte behöver slipa om skridskorna.
Då ska vi komma ihåg att AIK tillhör toppen i Sverige. Semifinal i fjol och allmänt svårspelade, med en framförallt duktig målvakt. Det är inget dussingäng.
Så här kommer det se ut större delen av säsongen. Luleå kommer föra spelet, förväntas göra 5-7 mål och inte släppa in något. Den kravbilden är massiv och de gånger som det faktiskt uppfylls är det en grym prestation. Och det kommer ske många gånger – men inte alla.
Det här var en okej insats. Det är inte härifrån Fredrik Glader kommer hämta alltför många höjdpunkter rent spelmässigt att klippa ut och visa spelarna i framtiden, men det var ett väl utfört dagsverke.
Mer går faktiskt inte att kräva varje kväll. Laget vinner, produktionen är väl utspridd och målvakterna håller toppklass.
Nu är det bara att vänta på ännu tuffare utmaningar. Det allra viktigaste är att känna sig redo när de matcherna kommer. Det verkar Luleå Hockey/MSSK vara.