Då var det dags. Efter närmare åtta veckor på Kurirens sportredaktion är det dags för den här vikarien att ta ett djupdyk i de här spalterna. Intressant! Det vore direkt svårt att komma med någon bortförklaring i stil med att det vilar en begravningsstämning över den norrbottniska idrotten just nu. För den går synnerligen på högvarv.
Det var visserligen över en vecka sen som Luleå Hockey och BC Luleå hade sina respektive slutspelsuttåg. Men det är inte direkt så att klubbarna lägger sig i någon slags dvala för det. Snarare tvärtom. Då syftar jag främst på Luleå Hockey.
Tar jag mig en titt i min samtalslista i telefonen över den senaste veckan tar det inte lång tid innan jag kan konstatera att jag har fått skäl att slå ett par signaler till majoriteten av de SICO-legitimerade spelaragenterna i det här landet.
”Silly season” är underbart. I alla fall så länge man får stå med ett öga vid sidan om. Jag skulle ljuga om jag sa att jag gärna skulle ta på mig ”Ostens” kavaj när jag vaknade på morgonen vid den här tiden på året. Men det verkar inte vara något som jag behöver oroa mig om. Nu är jag istället den där som sitter med en kaffe i handen och spekulerar med polarna. Den som helt fritt kan konstatera saker i stil med ”Noah Welch höga anseende i hockeysverige har blivit direkt skrämmande” eller ”Matt Anderson är en av SHL:s bästa tvåvägsforwards, en värvning av den kalibern kan inte träffa snett” utan att behöva sota för det om det skulle visa sig att man sätter sig i fel båt.
”Osten” är hårt kritiserad just nu. Av media, av hockeyälskare i allmänhet och i allra högsta grad av Luleå Hockeys fans. Med all rätt, kan jag tycka. Har man suttit som sportchef i en elitförening i åtta år kanske det är på sin plats att få in lite nya tankar.
Att han dessutom bevisligen prickat fel på ett par påkostade värvningar är ytterligare en faktor.
Finländaren Julius Junttila presenterades under veckan som säsongens första nyförvärv. Intressant. Jag ska erkänna att jag har för dålig koll på honom för att ge en djupare analys. Men vad jag däremot kan konstatera är att den fina statistiken som den Uleåborgfödde 24-åringen levererat kan vara direkt farlig att stirra sig blind på. Den finska stormakten Kärpät har gett forwarden möjligheten att kampera ihop med skapliga lekkamrater de senaste åren. Namn som jättetalangerna Jesse Puljujärvi och Sebastian Aho. Numera NHL-forwards som Joonas Kemppainen och Joonas Donskoi. Tidigare poängkungar i SHL som Mika Pyörälä och Juhamatti Aaltonen.
Med det sagt vill jag inte ta ifrån Junttila hans prestationer. Men det kan vara värt att notera i dessa tider.
Apropå värvningar, förresten. Jag var själv och beskådade Piteås premiärmatch mot Göteborg i allsvenskan och blev synnerligen imponerad. Man har ju hört hur tongångarna gått nere i Göteborg inför den här säsongen. Att de på allvar ska vara med och fajtas om guldet. I premiären var det ett lag på banan, och inte var det de blåklädda. Framför allt imponerad blev jag över PIF:s nya anfallsduo Tempest-Marie Norlin och Felicia Karlsson som kompletterade varandra oerhört elegant. Norlin med sin bolltrygghet och förmåga att vara den där "10:an" som organiserar i de offensiva delarna. Karlsson med sin speed i djupled vars blotta skugga kommer ge huvudbry för många mittbackspar i sommar. Duon brände alldeles för mycket lägen i premiären. Men det var ju som sagt premiär och då är väl intentionerna det viktigaste.
En annan duo som också imponerade var den längst där bak. Den med Faith Ikidi och Emelie Lövgren i mittlåset. De såg tillsammans till att Pauline Hammarlund fick allt annat än en trevlig återkomst till LF arena. Gamla målglada lagkamraten lyckades över huvudtaget inte få till något vettigt i offensiv väg. Så, ja.. Vad ska man säga. Sviker vädret i sommar så lär Piteåborna kunna hitta sin värme i LF arena. Värmde spelet en blåsig söndagseftermiddag i april blir det väl svårt att klaga i augusti.