Det allra viktigaste i nuläget för bägge lagen är serien. Där är Piteå i ett mycket mer utsatt läge än IFK Luleå. Obegripligt nog. Inte på så vis att IFK Luleå borde ligga lägre ner i tabellen. Men det lag som Piteå har, och det spel de visar upp i sina bästa stunder, har mycket högre potential än 15 inspelade poäng på 18 matcher.
Men slutar det som tabellen ser ut just nu så spelar det ingen roll om Piteå har något spännande på gång. Att halka ned till division 2 vore förödande – och då är spel i svenska cupen helt plötsligt enbart en klen tröst.
Däremot visade laget i Coop Norrbotten Cup-finalen att de har vad som krävs för att utmana IFK Luleå och på sikt också kanske etablera sig som bäst i länet.
Smart taktik att backa hem och låta IFK föra spelet, solid backlinje som gjorde det trångt tillsammans med mittfältet – och sylvassa omställningar med snabba spelare som Karl Cunningham och Tetteh Komey som kan riva sår i vilket försvar som helst.
Det räckte att IFK inte var med i matchen första 15–20 minuterna för att Piteås spelidé skulle vinna laget titeln.
Då visade Tetteh Komey att han är precis den anfallare som IFK Luleå egentligen saknar.
Det såg nämligen ut som vi är vana vid när IFK Luleå spelar. Det rullas fint och laget kommer fram till straffområdet, men där känns det inte farligt. Det saknas en killer i boxen. Jag är inte ett dugg tveksam på om IFK Luleå spelmässigt kan hålla det jämnt mot samtliga lag i serien. Däremot är jag mycket orolig för att de inte ska ha vad som krävs för att plocka trepoängare nu i slutet av serien. Lossnar inte målskyttet blir det här en rysare.
Vad gäller Piteå är stabiliteten det som saknas. Laget varierar prestation från dag till dag. Kunskapen finns ju. Men hur är det egentligen med karaktären?
Det är alldeles utmärkt för fotbollen i norr att IFK Luleå och Piteå IF kan sporra varandra på det här viset och att DM-titeln inte blir något vandringspris. Däremot hade jag verkligen hoppats på att Piteå som utmanare hade kunnat fortsätta utvecklas och vara med och tampas med konkurrentens briljans. Inte att IFK Luleås fall, vilket vi får kalla den här säsongen, skulle plana ut maktbalansen mellan lagen.