Det går inte att säga något annat än att IFK Luleå var värdiga segrare i kvalbataljen mot Karlberg. Första halvlek ren och skär dominans där gästerna knappt fick låna bollen. Andra halvan inte lika flärdfylld, men likväl en uppvisning i att stänga en match.
Tre hjältar måste lyftas fram. Vladimir Sudar som varit tryggheten själv hela året och stod för en direkt avgörande räddning i sista omgången mot Carlstad United, Sebastian Sandlund – lagets bästa spelare i slutspurten som frälste med ett drömmål i nyss nämnda match, samt Anton Andersson, pånyttfödd i en offensiv roll.
Hur många som är kvar nästa säsong? Det vet nog ingen i dagsläget.
Söndagen blir en kväll för firande, lättnad och glädje. Men redan nästa vecka, första dagpunkten på måndag, måste det analyseras varför den här säsongen blev ett kraftigt misslyckande.
Det måste dras tydliga riktlinjer kring hur IFK Luleå som förening ska gå vidare.
Organisatoriskt, ekonomiskt, sportsligt.
Just nu är utvecklingen på samtliga punkter ohållbar.
I år skulle en ny ordförande väljas. Styrelsen kunde inte vaska fram ett enda namn som var redo att ta över klubban. Ingemar Ek tvingades fortsätta trots att han önskade annat.
Ekonomin har varit i botten och det har såväl sålts lotter som tiggts pengar av sponsorer. För att inte tala om vilken betydelse det var med avancemang i svenska cupen.
Och spelarmässigt har, snällt räknat, 7 av 10 utespelare i startelvan haft bättre säsonger bakom sig i karriären.
Alla dessa bitar går ihop med varandra. Det behövs fler som jobbar med och för IFK Luleå. I knivskarp konkurrens på marknaden i Norrbotten är klubben för klen. Det ger i sin tur en skral börs – och i samband med en alldeles för flådig kostym har det skapat jätteproblem.
Jag vet inte vad spelare i IFK Luleå tjänar i dag.
Jag vet att det troligen är för lite sett till vilken tid som läggs ner på fotbollen.
Men jag vet också att det troligen är för mycket sett till vad klubben har råd med fortsättningsvis.
Varje krona måste börja övervägas. Alla spelare måste starta om på noll. Det går inte längre att ligga på en viss summa för lång och trogen tjänst. Det går heller inte att förvänta sig en fast tröja av samma orsaker.
I år har dock inte tränare Fredrik Waara haft särskilt mycket val. Truppen måste bli bredare, annars finns ingen konkurrens och utan den kommer ingen utveckling ske. Ta en sådan som Anton Andersson. Ytterspringare i grunden, med tydliga anfallskvaliteter, som blivit fast i en ytterbacksroll på grund av att alternativ saknats. Om inte Jesper Medén hade kommit tillbaka från sina skadeproblem i år kanske Andersson hade fastnat där under kvalet.
Vem hade då gjort ett drömmål sent efter midnatt på Bosön?
Vem hade stått på rätt plats vid rätt tillfälle två gånger om och krutat in bollen i öppet mål i Arcus?
Så klart mycket hypoteser. Men faktum är att IFK Luleå var ruggigt illa ute i år och att det måste byggas om från grunden. Jag vill se en ännu tydligare lokal prägling, jag vill se föryngring och jag vill att varenda spelare som värvas utifrån ska tillföra något som inte går att få inom länets gränser.
Det är lätt att i glädjens stund falla in i enkla, gamla, hjulspår och fortsätta på den här vägen för att det löste sig till slut.
Men som Einstein en gång sa; galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig andra resultat.
Jag vill fortfarande tro att IFK Luleå är en sund förening.