Ni har kanske aldrig hört talas om tysken Norbert Starke. Men det skulle räcka att slå på valfri världscuptävling i skidskytte för att lägga märke till denna filur så fort kamerorna riktas mot publiken.
Norbert Starke utmärker sig genom en speciell och färgglad hatt med en björn på. Han reser från tävling till tävling och finns alltid på plats i det massiva folkhavet var än i världen det tävlas. Norbert Starke har blivit en symbol för sporten och följer sitt kära skidskytte i ur och skur för att han älskar det.
Det sägs till och med att så många vill ta bild med honom att han börjat ta betalt för att fotograferas. Om det är sant, det vet jag inte.
Något jag däremot vet är att den typ av supporterskap, där en individ genom sin hängivelse till sporten väljer att tillägna hela sitt liv åt den, är så otroligt vacker.
För det är ju i mångt och mycket supportrarna som gör idrotten. Det är de som betalar spelarnas löner genom att dyka upp på match och det är även de som genom sin passion och lidelse skapar inramningen runt om en match eller ett event.
I en tid då klubbhjärta blir en allt mer sällsyn förekomst, får supportrarna en allt viktigare roll.
Självklart finns det många fler än Norbert Starke som självmant offrar stor del av sin tid till att stötta och supporta.
Men här låter jag han vara en symbol för det som jag tycker är något av det finaste med idrotten. Nämligen dess supporterskap.
Dessvärre är det allt som oftast det negativa som uppmärksammas.
Supportrar är bråkiga, överförfriskade, maskerade och allmänt farliga.
Det är bengaler, hatramsor och dyra polisnotor.
Men det gäller bara en procent. Resterande 99 står för något helt annat.
Jag tror alla aktiva idrottare drömmer om att få spela inför utsålda salonger, på stora arenor och bäras fram av publiken.
Jag har själv aldrig haft den äran eftersom jag inte var i närheten av tillräckligt talangfull. Men jag har fått bevittna det från första parkett ett par gånger.
I Coop arena har jag suttit högst upp på pressläktaren ett par gånger och bland annat njutit av en fantastisk inramning som ett derby kan bjuda på.
Jag har även varit på skidtävlingar och sett engagemanget från tusentals personer.
Jag har sett glädje, sorg och allt däremellan.
Varje gång slås jag över hur fantastiskt det är att beskåda och hur små marginalerna kan vara.
I mitt jobb som journalist är jag själv inte delaktig i det, men jag är tacksam över att få betalt för att bevaka idrott.
Och det är just de speciella stunderna man kommer ihåg mest.
De som framkallar känsloyttringar.
På söndag gör jag mitt sista arbetspass på Norrbottens–Kuriren för den här gången då flyttlasset bär söderut och nya utmaningar väntar.
Men var jag än kommer befinna mig kommer jag kunna uppleva engagemang från supportar. För det finns överallt.
Om inte annat skulle det räcka med att slå på valfri världscuptävling i skidskytte.
Den enskilda supportern andas, lever och mår efter hur en individ, ett land eller ett lag presterar.
Därför värmer det i hjärtat att Luleå Hockey uppmärksammar sina supportrar genom att tillägna matchen mot Växjö under lördagen som fansens dag.
Lika mycket värmer det att se en adrenalinpumpad Rolf Lassgård vråla ut sin glädje i Scandinavium när hans kära Brynäs vänder underläge till seger i slutminuterna.
Människor följer sina lag från stad till stad, arena till arena. Den hängivelsen är så vacker att skåda.
För idrott är ingenting utan dess passion och supporterskap.