Vad som kännetecknar en fansfavorit skiljer sig från fall till fall. Jonathan Granström har sin vinnarinstinkt och aldrig sinande kämpaglöd, Julie Vanloo ett artisteri av sällan skådat slag, Jessica Wellborg, Sara Sundqvist, Ellen Palage och Linn Malander stod för klubbhjärtat som tog klubben till SM-guld och Jaraun Burrows var helt enkelt bara bäst i alla matcher.
Nästa säsong får åskådarna hitta andra spelare att ty sig till – och även om det finns en saknad i dag tror jag det kommer gå bra i de flesta fall. Framförallt för lagen i fråga.
Ordet oersättlig existerar knappt längre inom lagidrott. Marknaden är gigantisk och det finns alltid någon som kan komma in och göra jobbet på samma tillfredsställande vis. Som jag ser det finns det bara tre spelare som inte går att ersätta. Joel Lassinantti, Emma Eliasson och Michelle Karvinen.
Visst finns det bra målvakter att hitta, men knappast någon som spelar för "Lassis" lön och samtidigt brinner för klubben på samma sätt och håller hans nivå. När det gäller Eliasson och Karvinen är jag tveksam till att Luleå/MSSK kan värva så mycket bättre på de positionerna.
Jag har tidigare skrivit att jag gärna hade sett Luleå Basket behålla större delen av truppen för att kunna bygga kontinuitet. Så blir inte fallet, men det är långt ifrån hela världen. Jag ser många som tycker det är tråkigt att en sådan som just Vanloo försvinner, men det är lätt att bli hänförd av hennes basketkonster och därmed frånse bristerna – exempelvis i försvarsspelet.
Efter Luleås första guld försvann Brittany Smart och Dajana Butulija – jag trodde aldrig de skulle hitta lika effektiva spelare.
Efter andra guldet var det Miah-Marie Langlois tur att lämna. Kanadensiskan blev finalseriens MVP, men jag har inte hört någon som saknat henne i år.
Nu är det alltså ytterligare en guard som försvinner efter ytterligare ett guld och i jämförelse med vad klubben tidigare har tappat på den positionen känns det här som en barnlek.
Det som SM-guldvinnarna i Luleå/MSSK tappar är både det svåraste och enklaste att fylla på med.
Klubbhjärta går inte att köpa för pengar. Samtidigt är det en kvartett spelare som haft väldigt sparsamt med speltid. I det här fallet valde de själva att sluta spela hockey för att förutsättningarna helt enkelt inte var nog bra för att kunna få ihop en dräglig vardag.
Men i vissa fall, som med Lennart Petrell, är det klubben själv som överväger vad som är mest värt. En fantastisk person och spelare som fansen älskar – men som inte uträttar tillräckligt på planen. Vad väger tyngst? I det här fallet fick de sentimentala värdena stå åt sidan – ett enligt mig korrekt beslut.
Samtidigt är det minst lika viktigt att klubbledningar respekterar värdet av klubbikoner. Just nu står Jan Sandström, Luleå Hockeys meste spelare genom tiderna, utan kontrakt. 38-åringen har varit bättre under sin karriär, det råder inga tvivel om. Men han är fortfarande en SHL-mässig back som för med sig så mycket positiva bitar att det vore märkligt att se honom spela någon annanstans.
Jag avundas inte Lars "Osten" Bergström, Fredrik Glader, Jens Tillman, Urban Nordh, Lars Mosesson och Peter Öqvist. Vilka beslut de än tar kommer det alltid finnas någon som tycker det är fel.
Själv ser jag gärna hela pusslet innan jag uttalar mig om bitarna föll ihop på rätt sätt. För än så länge är klubbarna i helt olika stadier.
BC Luleå har hunnit bygga ramen runt om.
Luleå Hockey letar febrilt efter de finaste bitarna som ska färdigställa det hela.
Kartongen är knappt öppnad av Luleå Basket.
Och den bild som börjar framträda för Luleå Hockey/MSSK är fler medaljer i guldfärg.
Den analysen nöjer jag mig med nu.