Stålnacke: "Ett stort misslyckande för svensk damhockey"

OS-silver, dubbla VM-brons och till slut också ett efterlängtat SM-guld. Lägg till att hon är Sveriges bästa back och en av svensk hockeys allra största genom tiderna.

Emma Eliasson slutar på topp och på sätt och vis i rätt läge – om det inte vore för att hon bara är 27 år och att det väntar ett OS i Sydkorea kommande vinter.

Men jag förstår henne. Fullt ut – av flera anledningar.

Det första: Att vara damspelare är inte direkt mjukglass, sol och en ljummen sommarbris.

Snarare tvärtom.

Det är ett under att de får ihop sina så kallade livspussel och det är alarmerande att läsa om att spelare bland annat tvingas sluta på grund av utmattningssyndrom.

Dessutom finns det ingen ekonomisk vinning i sporten utan det mesta av det som de försakar i jakten på framgång läggs till det förflutna den dagen karriären är över.

Så att tidigt dra i nödbromsen och tänka på refräng och framtid ett taktiskt val, även om det nu är en sorglig och bitter verklighet.

Än så länge ska sägas. Jag vill ändå tro att förutsättningarna på sikt kommer att bli bättre.

Det andra: Som damspelare handlar det mesta om kärleken till sporten, drömmen om landslaget och att få chansen att vinna något tillsammans med en grupp.

Fast en förutsättning för kärlek och glädje är att man hinner andas emellanåt och få morötter att jaga.

Emma Eliasson har inget mer att jaga. Hon har en diger medaljsamling och hon har fått fira det häftigaste guldet hittills i riksserien/SDHL:s historia: Det som Luleå Hockey/MSSK plockade hem inför en välfylld Coop Norrbotten Arena.

Dessutom är OS-dörren till Sydkorea stängd och det är fem år till nästa gång.

Det tredje: Bråket med förbundskaptenen Leif Boork och landslagspetningen har förmodligen gett det där sista energiläckaget som har fått den välfyllda bägaren att rinna över.

Jag ska inte älta den schismen allt för mycket nu men det skulle ha skötts mycket snyggare, både av Boork och förbundet. Fast Boork är Boork och hans ledarstil har varit densamma under lång tid – men Emma Eliasson säger alltid vad hon tycker och tänker och kanske valde hon att ta en för laget.

Däremot skulle konflikten ha lösts innan det här beslutet togs – det hade alla tjänat på.

För är det något svensk damhockey inte har råd med så är det att hålla sina bästa spelare utanför landslaget och att de dessutom sen slutar mitt i karriären.

Ett stort problem under lång tid har varit just att etablerade spelare tidigt tackar för sig – och det hämmar så klart utvecklingen och det gör att glappet mot andra nationer bara växer och växer.

Att Emma Eliasson nu slutar är ett misslyckande för damhockeyn i stort.

Däremot är hennes karriär det motsatta.

Dessutom har hon redan nu påverkat framtiden för mängder med tjejer och gjort att flickhockeyn växer för varje dag.

Det är värt mer än medaljer och guldhjälmar.

Men visst skulle hon ha fått spela ett sista OS.

Till sist: Damkronorna har läger på läger på läger och varje spelledig helg så är landslagsspelarna iväg på blågult uppdrag. Min åsikt är att det här måste upphöra, dels för att spara spelarna fysiskt men också för att de mentalt ska få chansen att ladda om. Mitt tips: Skippa några sommarläger, SDHL-klubbarna har ändå så bra fysverksamhet nuförtiden, och skicka ett utvecklingslag på någon av alla turneringar.