Om någon hade frågat mig innan säsongen hur det skulle gå för Luleå Hockey så hade jag inte gissat på en andraplats i grundserien på samma poäng som ettan.
Jag hade kunnat gissa respass i semifinalen, men inte så mycket mer.
Det som har hänt under säsongen har givetvis väckt förhoppningar hos supportrar.
Säsongen fram till slutspel var en stor succé där Luleå Hockey under långa stunder var i stort sett oslagbara. På bortaplan radade man upp matcher utan förlust och det kändes som om att det skulle bli omöjligt att slå Luleå i en matchserie över sju matcher.
Det som hände i kvarten mot Växjö spädde på tuppkammen – men det som har hänt i semifinalen är svårare att förklara.
Helt plötsligt så har Luleå Hockey väldigt svårt på bortaplan och när man inleder med förlust på hemmaplan och fördelen bortspelad så var det frågetecken och inte tuppkammar som växte.
Glödheta spelare från kvartsfinalen verkade helt ha bränt stubinen från bägge ändarna och det fanns knappt tryck eller kyla kvar.
Samtidigt handlar det givetvis om att man i semifinalen mötte ett Frölunda som hade gjort sin hemläxa.
Frölunda var laget som hade pluggat in hur viktigt det var att vinna kamperna såväl defensivt som offensivt.
Att Luleå som under säsongen gjort matcherna till en mardröm mötte i semifinal av samma medicin. Frölundas forwards jobbade kopiöst såväl framåt som bakåt och de få gånger som Luleå kom i snabba spelvändningar så möttes man av tre eller fyra Frölunda spelare.
Till slut så stod det klart att ett desarmerat Luleå Hockey inte kunde störa gästerna från Göteborg.
Men Luleå Hockey har massor att ta med sig till uppbyggnaden inför kommande säsong.
Det kommer bara att handla om att plåstra om såren – knyta näven – fälla upp kepsen eller kalla det vad du vill.
Det svider antagligen ett tag, men det är alltid bäst att rycka plåstret och summera säsongen för att sedan släppa det.
Det måste dock slås fast en gång för alla.
Säsongen var ingen katastrof – men avslutningen var en besvikelse.