Jag ska direkt erkänna. Jag är en IFK:are.
Men det jag fick uppleva den 31 oktober 2015 är något av det häftigaste jag har varit med om. Jag är nyligen fyllda 50 år, men att kliva över tröskeln in på Matojärvi denna lördag ger mitt liv en ny dimension.
När jag var sju-åtta år gammal så tillbringade jag all min lediga tid på precis denna plats. Då luktade arenan varmkorv, varm saft och svett. I dag finns inte mycket av de gamla dofterna kvar.
Matojärvi är precis som det låter något väldigt speciellt. Jag vet inte hur många motståndare som stannat med bussen utanför och direkt klagat på faciliteterna. Sanningen är att det kanske är just det som gör arenan så speciell.
Att försöka jämföra tider, lag och prestationer är bara löjligt. När jag efter en dryg period träffar på en av frontfigurerna, Mats Sidmalm, så sägar han en sak till mig som gör att poletten trillar ned.
"Du vet hur det är. Inte hade jag kunnat säga till dig för ett år sedan att det här är vad vi vill göra".
Det Sidmalm syftade på var givetvis mitt samtal till honom där en av frågorna var ska ni starta upp AIF igen?
Han svar var då. "Inte vad jag vet".
Men nu gav han mig svaret.
Givetvis var det de som var tanken. Den Sidmalm jag träffade på hyllan utanför det nybyggda fiket på Matojärvi var i det närmaste tårögd. Han erkände snabbt att han forfarande var skakis och att han inte tordes ta ut något i förskott.
Då stod det 7–1 till Kiruna AIF. Jag insåg att det var bäst att lämna Sidmalm i fred för han var allt utom i kondition att småspråka.
Jag gick in till fiket och fick på nytt en person att snacka med. Det var ingen mindre än den legendariske hejarklacksledaren Conny Ceder som 70 år gammal tog sig friheten att lämna klacken inför den sista perioden.
Jag som en gång i tiden såg Ceder med flaggan i handen och vrålet i strupen förstod direkt. Det här var för enkelt.
Många som aldrig har träffat Ceder tror att han är en buffel, men den jättelika hejarklacksledaren är inget annat än en älskare av ishockey, människor och i synnerhet AIF. Han sitter där med sin nya AIF-tröja, sin AIF-flagga och ett brett leende på sina läppar. Jag frågar honom om vad han tyckte om matchen.
"Vi vinner med 8–1 eller var det 9–1" och så tittar han ut och konstaterar "Oj då blev det 10–1. Jaja det var ett bra första steg på vägen".
Är det så som AIF ser på denna premiär så kan jag bara be moståndarna. Se upp för här kommer en klassiker och ingen är nöjd med något mindre än seger.