Det här var säsongen då Luleå Hockey skulle ta hela hockeysverige med storm. Det har inte börjat bra.
Redan nu pratas det om fiasko och stjärnspelare som inte levererar. Varför denna hybris?
Det är så enkelt att Luleå Hockey har sig själv att skylla lite. Redan långt innan säsongen körde i gång på allvar var tongångarna höga och man skapade ett vi mot restenscenario.
Att sedan säsongen började med en bortaseger mot de regerande svenska mästarna Växjö gav ännu mera tändvätska till en redan överhettad hausse.
Efter att Frölunda kom till Luleå och i stort sett klädde av hemmalaget så var det inget som ännu oroade fansen, men efter dubbelförlusten mot Skellefteå och 0–4-förlusten borta mot Örebro startade snacket.
I princip oavsett var jag än är i Luleå så pratas det hockey. Det som innan säsongen var ett sug efter det stjärntyngda Luleå Hockey är i dag en ångest över det förlusttyngda laget.
Är det kris?
Antagligen inte, men frågan är hur kall föreningen är. Jag menar det är i stort sett 50 matcher kvar innan slutspelet börjar och att då döma ut laget känner jag är galet. Det som sportchefen Lars "Osten" Bergström har värvat ihop har kompetens och jag är övertygad om att det kommer att visa sig. Det är faktiskt så att Luleå Hockey är bland de bästa på två saker och det är att döda utvisningar och på att ta lite tvåminutare. Dessa två faktorer är viktiga var för sig om ett lag ska klara av att ta sig långt i ett slutspel. Det som det handlar om nu är att få ordning på försvarsspelet i fem mot fem och på att göra mål. Så här långt placerar sig laget på den nedre halvan när det kommer till att skjuta (166 skott) och man är också ett av lagen som har gjort minst antal mål (15 stycken).
Trots att Luleå har en av seriens vassaste skyttar i Micflikier. Han har på sina 13 skott gjort tre mål vilket innebär att han hör till toppen när det kommer till effektivitet. Problemet där är att han kommer till avslut alldeles för sällan och han är inte ensam.
Luleå har i sin trupp Jacob Micflikier (47 poäng på 54 matcher), Bill Sweatt (41 poäng på 54 matcher) och Toni Rajala (27 poäng på 31 matcher) och det vore väl märkligt om dessa tre har tappat all offensiv spetskompetens över sommaren.
Jag kan ha fel och det kommer kanske visa sig, men tills dess manar jag till sans. Visst det kan bli en dyrköpt kyla om laget aldrig hittar rätt i den offensiva djungeln som man nu befinner sig i.
Om Luleå Hockey har problem så har regerande mästarna Luleå Basket hittat rätt direkt. Visst att dra några slutsatser efter tre matchen är även i detta fall kanske lite väl förhastat, men det som jag såg mot Visby lockar i alla fall mig. Trion med Julie Vanloo, Asia Boyd och Danielle Hamilton Carter är av internationell kaliber och det kommer i den svenska ligan att räcka väldigt långt. Att laget sedan spenderat försäsongen med att möta topplag från övriga Europa syns och jag tror faktisk att Jens Tillman med de övriga tränarna har byggt ett lag som kommer att vara väldigt, väldigt svåra att slå för lagen i basketligan.
Även BC Luleå är i gång och där har det blivit en seger hemma (Nässjö 79–73) och en förlust borta (Södertälje 68–88). Där var min känsla innan serien började att BC Luleå hade chansen att återta en del av den stolthet som Plannja en gång hade. Laget ser väldigt intressant ut och det finns delar där som BC Luleå (tidigare LF Basket) saknade förra säsongen.
Vad gäller Luleå Hockey/MSSK så gör de ingen besviken. Laget har redan nu tagit plats i toppen av riksserien och jag är övertygad om att de är där för att stanna. Precis som herrarna i föreningen har man satsat stenhårt på stjärnförvärv och dessa har redan nu levererat. Därför har tränare Fredrik Glader en skönare sits än sin kollega Joakim Fagervall i herrlaget.
Men som sagt. Det är länge kvar innan gulden ska delas ut.
Nu åker jag och kamrat "Hedkula" till The land of Golf för en veckas rekreation.
På återseende.