Vårruset i juni började väldigt bra för Ebba. ”Jag låg tvåa två kilometer in och sen var det väggen på slutet”, säger Bodentjejen som slutade tolva i mål.
Vi ses längst upp på Gruvberget utanför Boden, sent en eftermiddag när regnet precis ger upp.
Ebba Larsson tittar ut över utsikten och konstaterar att det här är ett av hennes favoritställen.
– Jag brukar skoja och säga att jag tror fasen att jag spenderar mer tid ute än inomhus. Jag tycker om att vara ute oavsett väder. Så det blir ju att man är här en del i och med att mina föräldrar bor här nere och jag också just nu, säger Ebba Larsson.
NSD har tidigare berättat om Ebba Larsson. Hon är skidtalangen som satsade hårt på sin sport efter att ha gått ut skidgymnasiet i Gällivare.
Men en dag i december 2022 fungerade inte hennes ben normalt längre.
Det tog mer än ett år innan hon fick rätt diagnos: funktionell neurologisk symptomstörning (FNS). Förmodligen orsak av stress, smärta och skador.
Plötsligt en dag förra året fick Ebba tillbaka kraften i benen och kroppen. Hon började hoppas på en comeback i spåren.
Det blev inga skidtävlingar förra säsongen, men i juni dök hon upp och sprang Vårruset i Luleå.
– Det var ju lite av ett test. Jag har ju inte tävlat på... Jag undrar om det kan ha varit i Vårruset för tre år sedan som jag sprang senast.
Hon blev tolva i mål med tiden 20.27. Det är en och en halv minut långsammare än när hon vann loppet 2022.
Ebba säger att hon är jättenöjd med prestationen och resultatet.
– Nu har jag känt att träningen har gått lite upp och ner. Jag är ju långt ifrån där man vill vara och där man en gång har varit. Om man tänker i mängd och intensitet. Men samtidigt är det så nu att jag kan ha bättre dagar och då går det ganska bra. Vilket ändå har gjort att jag har varit sugen på att testa.
Hur var dagarna efter Vårruset?
– Jag har varit jättesliten och verkligen märkt av det i kroppen, att det blir en ordentlig baksmälla. Jag har aldrig varit ute och festat. Jag har inte ens smakat alkohol så jag vet inte hur det är att få en baksmälla. Men alla jag berättar för säger att det låter som en tuff utekväll ungefär. Jag får huvudvärk och är yr och får frossa. Det blir lite influensasymptom nästan. Att jag kallsvettas och får hög puls. Det är egentligen bara att dra ner rullgardinen och bädda ner sig.
Ebba Larsson tog Vårruset som ett test utan att ha tränat speciellt mycket veckorna. Om hon ska ge sig på ett skidlopp vill hon vara bättre förberedd än så.
Det är inte konstaterat vad det är som gör att en människa får FNS. Ebba fick tillbaka sin motorik över en natt, men hjärntröttheten är det som påverkar henne mest fortfarande.
– Det är den som är mest påtaglig förutom det som blir efter att jag har tränat. När det blir som baksmälla som känns av i hela kroppen.
Och vägen framåt för att kroppen ska må bättre handlar om tid.
– Det går inte att göra så mycket. Det är att försöka minska på all form av belastning. Så ska tiden göra sitt. På sätt och vis tycker jag att det blir bättre på vissa sätt. Samtidigt som jag tycker att det går oerhört långsamt.
Men tillbaka ska hon.
– Nu har jag ändå hopp inför vintern om att det ska bli någonting. Sen känns det väl på ett sätt som att jag är längre ifrån just nu än vad jag var i vintras. För då tränade jag lite mer. Nu har jag fått ta ett steg tillbaka på den fronten. Men på något vis känner jag mig ändå lite tryggare i det nu än vad jag har varit tidigare. Sen tror jag aldrig att jag kommer vara lugn i att sitta still och rulla tummarna.
”Jag tycker att det är så himla roligt. Det är ju det bästa jag vet: att få träna”, säger hon. Men just nu behöver Ebba Larsson ta det lite lugnt för att kroppen ska vila sig.
Ebba säger att hon vågar backa, att hon måste vila och låta kroppen må bättre.
– Jag har nog inte riktigt vågat göra det tidigare. Utan jag har hela tiden försökt utifrån förutsättningarna som har varit att träna så gott det går. Och har väl kanske inte riktigt vågat erkänna för mig själv hur långt ifrån jag har varit min tidigare vardag, säger Ebba.
Hon fortsätter:
– Men nu har jag insett att för att jag ska komma tillbaka måste jag backa. Och ge kroppen och huvudet lite mer återhämtning. Det är nog det som är rätta vägen framåt på något vis.
Men du är inte på väg att ge dig verkar det som?
– Nej, absolut inte. Det är många runt omkring som har sagt det. De säger bara: ”vill du verkligen det här? Är det värt det?” Det är tre säsonger nu som man har stått vid sidan om. Det är ändå ganska påfrestande att stå vid sidan om och inte kunna göra det man vill. Det tar ju ganska hårt på en. Men samtidigt har jag aldrig sett det som ett alternativ att lägga ner, säger hon och fortsätter:
– Och visst, jag har försökt att tänka hur skulle det vara om jag bara sket i det här nu. Men jag kan som inte se att det skulle vara möjligt. Jag hittar ingenting som känns lika viktigt och meningsfullt eller lika roligt. För det är det jag tycker. När det flyter på och man kan träna. Då är det ju så fruktansvärt roligt.
Ebba stannar upp ett litet tag och berättar hur hon tänker om hon inte skulle göra en elitsatsning.
– Och då hamnar jag ända i det här. Då skulle jag ju träna som tusan. För då skulle jag inte behöva vara i form någon gång. Då kan jag bara träna hur mycket jag vill, för det är ju det jag tycker är så himla roligt.
Tänk om du inte kan tävla mer i skidor. Låter du dig tänka den tanken?
– Nej. Men det har ju varit de som har sagt det efter vägen också. ”Tänk om du kanske aldrig kan. Tänk om det skulle bli så”. Men inte kommer det att bli så. Någon gång kommer det ju så småningom att funka. Jag kan vara lite såhär, när folk lägger av på grund av skador. Då tycker jag att det inte finns att du tvingas lägga av på grund av en skada. Då handlar det om ett val man gör, säger hon.
Hon blir lite allvarligare och fortsätter:
– Det får ta den tiden det tar. För tillbaka ska jag. Sen får man väl se. Jag är ödmjuk inför att det kanske kommer en dag när jag känner att det inte är värt det längre. Men just nu känns det som att den dagen ligger väldigt långt fram i tiden. Men man vet ju aldrig.
Utsikten från Gruvberget är ganska mörk. Men Ebba Larsson ger sig inte. Hon ska tillbaka till elitidrotten.
Utsikten från Gruvberget är lite bister och mörk, men Ebba ser inte sin situation på det sättet.
Hon har mycket kämpaglöd i sig och mycket kärlek till att träna och tävla.
– Jag har siktet inställt på premiären i Gällivare och hoppas att det ska gå att stå på start då.
Det är ett mål och en dröm?
– Ja, det känns som det. Nu är det tre säsonger som har gått och jag har stått vid sidan om. Det går ju inte att påverka hur lång tid som har gått eller inte. Det spelar egentligen ingen roll i det sammanhanget. Jag vill så gärna tillbaka nu till vintern. Nu börjar man ju få ordning på saker och ting. Så jag hoppas att det ska gå.
Samtidigt säger hon att vill vara bättre förberedd för ett skidlopp än hon var i Vårruset.
– Det är mer att antingen är jag redo eller så får det bli senare under säsongen. För ännu en hel vinter vid sidan om känns otänkbart.
Testen i Vårruset tog rejält på Ebba. "Jag har varit jättesliten och verkligen märkt av det i kroppen, att det blir en ordentlig baksmälla", säger hon.