Jag blev svettig av att bara titta på – dropparna rann av åkarna i farten. Charlotte Kalla (Tärendö), Mia Eriksson (Tärendö) och Emma Lundbäck (Bergnäset). Alla från länet, alla på tröskeln till en ny värld. En av dem tog steget – och i Falun ska vi få uppleva det på hemmaplan.
"Jag brukar försöka hålla en puls på 140–160 under mina långpass. Det ska motsvara en tremil", sa Kalla och hoppade lätt mellan tuvorna med sina stavtrugor som flöt ovanpå den blöta mossan. Jag gjorde allt i min makt för att hänga på, men mina klumpiga fötter hamnade mellan och stavarna sögs fast i det våta underlaget. Och då hade vi fortfarande inte kommit fram till myren. Sommaren 2008 gjorde jag "Kuriren testar" med Sveriges nya skiddrottning. Sommaren efter att hon flugit förbi Virpi Kuitunen i mördarbacken och landslagschefen Gunde Svan stått intill och skrikit: Kör!
Det var precis det jag försökte göra – men jag körde in i väggen. Hennes pulskurva motsvarade inte min. Jag tjurade ihop och hängde på i 40 minuter – Kalla körde två timmar. Den här dagen låg temperaturen på 30 grader och lade en varm dimma över myrarna.
Jag har följt Charlotte Kalla på nära håll från junior till senior – och utvecklingen är förbluffande. Det folk lätt glömmer bort är att uthållningsidrotter kräver mängdträning och vid 27 års ålder har Kalla hunnit lägga några timmar i ryggsäcken. Förra säsongen satt dessutom den klassiska stilen och hon kunde utmana norskorna och Justyna Kowalzcyk över alla distanser. Den Kalla jag mötte hemma i Tärendö 2008 har förändrats en smula. Nu är hon uppvaktad 24 timmar om dygnet, av oss medier, autografjägare och landslagsstaben. Alla vill givetvis ha hennes uppmärksamhet och jag förstår att hon inte kan vara lika tillgänglig som i inledningen av karriären. Närmast Zlatan Ibrahimovic är hon Sveriges mest omskrivna person – och det medför saker på gott och ont. Men jag måste säga att oavsett om hon själv försöker tona ned förväntningar så kommer det att spruta snö uppför backarna på Lugnet skidstadion i Falun. Det enda som kan sätta stopp för Tärendös svar på Ingemar Stenmark är skador eller sjukdomar. Ingen individuell medalj i VM-sammanhang – jag sätter en tusing på att den kommer nu. Vem satsar emot?
Vis av myrlöpningen med Charlotte Kalla trodde jag inte att det kunde finnas värre utmaningar. Till en dag i augusti 2010 när kollega Simon Jakobsson ringde upp mig: "I morgon har jag bokat in dig att köra topparna runt på Dundret med Hellner". Jag är inte den som tackar nej till chansen att springa med den dåvarande dubble OS-guldmedaljören från vintern innan i Vancouver. Jag anlände med en vit t-shirt som jag hade skrivit #1 Northug på och jag fick vad jag förtjänade. Vi började nedanför barnbacken och värmde upp mot Björnfällan. Mjölksyran kom inte smygandes utan det sa bara pang i benen. Jag bad honom sticka upp till första toppen på egen hand och vänta på mig där uppe. "Är det där du är? Jag trodde du sprungit vilse". Hellner hade då varit upp och vänt och mötte mig halvvägs tillbaka och sprang upp igen. En bergsget av sällan skådat slag. Att han fick "Hellnerbacken" uppkallad efter sig sedan han pulvriserat Northug och kompani i norrmännens heligaste Mecka – Holmenkollen – var ett bevis på att skidgymnasiet i Gällivare/Malmberget gör många saker rätt. Där finns en grund att bygga ifrån och jag hoppas många fler följer i Hellner och Kallas fotspår.
Men om vi nu ska vara realistiska. För det tycker jag vi kan vara. Norrbotten kommer aldrig mer, under min livstid (35 år), att ha två längdskidåkare på dam- och herrsidan i absoluta världseliten. Passa på och njut av den här vintern och framför allt VM i Falun.