"Allt gick min väg"

Guldet i Sapporo 1972 var en skräll för många, men inte för Sven-Åke själv. Han visste om sin kanonform, och ruvade bara efter revansch efter att "bara" blivit trettonde på den inledande tremilen. Ett bakslag som hade sin förklaring i det nyckfulla väder som råder i Sapporo, där det kan slå om från solsken till snöstorm bara på några minuter.
- Det kommer vallarna i årets VM också säkert att få känna av, säger Sven-Åke när Norrbottens-Kuriren besöker honom hemma på Stormvägen i Luleå.

Serviceman i dag
När vi anländer hittar vi honom i garaget, där han tillbringar mycket tid numera, som förste vallare åt de skidåkande barnen Emma och Peter, som bägge är duktiga skidåkare.
- Det är roligt det här också, och vallning är mycket tävling det också, skrattar Sven-Åke som har en glansfull karriär bakom sig med OS-guldet i Sapporo 1972 och två VM-guld 1978 i Lahtis som grädde på moset.
Men utöver det har han också vunnit en rad världscupsegrar, Holmenkollens femmil, Skidspelen, tio SM-guld, långloppsvärldscupen och inte minst Vasaloppet, som han avslutade sin karriär med att vinna i sin första och enda start.
Det säger allt om hans kapacitet.
Men guldet i Sapporo är ändå det som sätter honom på piedestal.
- Det är helt fantastiskt att vi nu, 35 år senare, sitter och pratar om det här. Det är OS-guldet i Sapporo som folk snackar om, och kommer ihåg, och som gör att jag nog aldrig blir glömd. Loppet har följt mig genom hela livet och öppnat många dörrar för mig, konstaterar 59-åringen när vi flyttat intervjun till köket över en kaffekopp.
Då betonar Sven-Åke åter sin fina form under dagarna i Sapporo, men erkänner ändå att han fick en jättefullträff.

Perfekta förhållanden
- Just den dagen gick allt min väg. Det var mitt före, soligt och kallt på morgonen, jag hade bara tysken Klause bakom mig i startlistan. Taktiken var klar, som i alla mina stora lopp, järnet från början. Min ledare Åke Fredriksson ropade till mig strax före start att de bästa låg på en tid runt 15.10 vid första kontrollen. Du måste ner under 15, skrek han. Okay, det fixar jag, hojtade jag tillbaka... De fanns ingen gräns för mig.
Sagt och gjort. Sven-Åke öste på, var ende åkare under 15, och vann till slut överlägset, 32 sekunder före ryske favoriten Fedor Simashev.
Efter loppet kom värsta pärsen.
- Allt var kaos. Jag var inte alls beredd på uppståndelsen, sprang hit och dit utan att klä om, och blev däckad av influensa, suckar mästaren.
Trots det tvingade ledningen upp honom ur sjuksängen för att åka sista sträckan i stafetten, där han utmattad släppte bronset ifrån sig till schweizaren Edi Hauser.
- Men det blev en lönsam bronsförlust för mig, eftersom schweiziska förbundet när jag fyllde 50 år bjöd ner mig, och hela familjen till en härlig vecka i Schweiz. Då arrangerades också en skojtävling där jag slog alla åkare i bronslaget från Sapporo och fick min revansch, berättar Sven-Åke med ett gott skratt.

Ville inte "glänsa" utanför spåret
Hemkomsten till Luleå efter triumfen blev kunglig och undra på det eftersom ingen norrbottning efter Kiruna-Lasse 1936 i Garmisch tagit ett OS-guld.
Folk i massor hade lyssnat på radio den underbara natten, han fick festa på mamma Blendas potatisost, det såldes "Lundbäckare" i korvmackarna och åka han fick åka fackelprydd rissla genom Luleås gator.
Givet för en OS-guldmedaljör, men inget som kändes bra för honom.
- Dels var jag fortfarande sjuk, influensan satt i ett halvår, och sedan var det inte min stil att synas på det sättet. I spåret ville jag glänsa, men inte på sidan om.
Förra året hade det gått 34 år när Lina Andersson tog ännu ett OS-guld till länet. Nu får hon och övriga norrbottningar i Sapporo-VM chansen att plocka hem ytterligare glitter till länet.

Hoppas på Lina Andersson
Sven-Åke ligger lågt och tror bara på en svensk medalj i Sapporo, men hoppas på mera, och naturligtvis mest av allt av norrbottningarna i VM-laget.
- Jag har sagt ett brons i damstafetten, men hoppas förstås att Lina kan slå till igen i sprinten, och snabbt slå sönder mina spådomar, säger Lundbäck.
- Mitt BAIK-hjärta klappar för Peter Larsson. Men det är synd om grabben som dras med sjukdomar, och när han är frisk så strular han till det i tävlingarna. I nuläget är jag rädd att Peter inte får åka sprintstafetten (i morgon), eftersom han varit sjuk på sistone, och med infektion i kroppen går det inte prestera.
- Det mest spännande i VM är dock hur det ska gå för Charlotte Kalla, som vi kommit så nära under vårt samarbete med Tärendö-gänget på tävlingarna. Hon har kapacitet att ta medalj på 10 km fritt, men det är naturligtvis för tidigt att begära. En tio i topp-placering vore enormt bra. Och i damstafetten får hon sin medalj.
Vad är styrkan med Charlotte?
- Hon har, som jag gjorde tidigt i karriären, bestämt sig för att bli en världsåkare, och har viljan och glöden. Dessutom tränar hon klokt, kanske inte hårdast av alla men effektivast. Sen blir hon aldrig sjuk och det är en fantastisk gåva, tycker Lundbäck med rätta.
En mästare har talat.