"Det är som att möta Goliat"

Mixed martial arts, eller MMA som det förkortas, är en idrott som fått ett stort uppsving det senaste årtiondet.

Att förklara kampsporten görs enklast genom att räkna upp vad som inte är tillåtet.

Nypa, klösa, bita, peta i ögon samt slag mot bakhuvud och skrev är förbjudet.

I övrigt är det fritt fram.

En sorts ultimat tävlingsform för att kora den bästa utövaren, eller krigaren (warrior) om ni så vill. På TV och i massmedia har det blivit oerhört populärt, vilket har lett till att sporten ökat kraftigt.

I Luleå är det Nordic Fighters som du ska vända dig till om du är intresserad av att syssla med MMA. André Åhl är huvudinstruktör i klubben, som har fostrat en del framgångsrika utövare.

En av dem är 22-årige Niklas Bäckström som numera tävlar för Stockholmsklubben Hilti och är obesegrad i fjäderviktsklassen. Dagen till ära gästar han Nordic Fighters träningspass när Norrbottens-Kuriren ska testa MMA.

- Nu är det han som är läromästaren, säger André Åhl lite skämtsamt om sin före detta adept.

Vill inte ligga utslagen
Med noll erfarenhet från kampsporter är det med viss rädsla och ångest jag
kliver in i Porsöns sporthall. Brottningsmatcherna mot syrran, när man inte ens
hade fyllt tvåsiffrigt, är det närmaste jag har kommit. Det och några videoklipp från youtube.

Och så långt är MMA en kul sport. Att se andra bli knockade, strypta eller få
armen bruten.

Men jag har inga planer på att själv vara den som ligger utslagen. Och som tur är har inte André Åhl, Niklas Bäckström eller någon annan i klubben heller några tankar på att marknadsföra sporten genom att knocka en något otränad sportjournalist.

Rivstart
För min skull hålls träningen på en enkel nivå uppdelat i tre block. Slag, sparkar och grappling.

Innan vi sätter igång ger Åhl mig en snabbgenomgång på tre grundslag som är bra att kunna. Men framför allt visar han hur jag ska skydda mig.

- Dra handen så här. Som att du ska fixa till frisyren, säger han och demonstrerar.

Just den rörelsen och liknelsen sätter sig bra. Och tur är väl det. För nu är det dags för sparring med Niklas Bäckström.

Storleks- och åldersmässigt är vi jämnlika. Men där upphör jämförelserna ute på mattan. Det är som att möta Goliat.

- Backa inte tillbaka om du får slag på dig, säger André Åhl.

Jag har inte tänkt komma dit och vara en fegis. Ronden är tre minuter lång och jag rivstartar i ett hårt tempo.

- Kom ihåg att vi inte är ute efter att knocka någon, påminner instruktören snabbt.

Räddad av gong-gongen
Men det är nog knappast mig han syftar på. Bäckströms gard är omöjlig att ta sig igenom och mina slag saknar också kraften för att göra någon som helst skada.

Istället väcker jag bara en björn. För när halva ronden återstår skiftar han tempo.

Slag på slag träffar mitt ansikte och hur mycket jag än försöker "fixa till frisyren" kan jag inte stå emot. Sista 30 sekunderna skiner tröttheten igenom. Garden blir allt lägre och lite retfullt markerar min motståndare med lösare slag i huvudet hur öppet mitt försvar är.

Gong-gongen blir min räddning.

Det är dags att byta partner. Min nya motståndare är kortare än jag, så jag försöker hålla avståndet. Känslan är att jag får in fler slag den här gången - men utan att det ens påverkar min kombattant.

- Slå i ansiktet istället för på mina handskar, säger motståndaren.

En mental spärr
Då går det upp för mig att jag har undvikit att slå på sätt som kan göra skada.

- Jag vill som inte göra någon illa, svarar jag och inser med en gång hur otroligt fånigt och kaxigt det måste låta för de som har utövat MMA
i flera år.

- Inte för att mina slag skulle göra det ändå, tillägger jag snabbt.

Det är just den mentala spärren som får mig att inse att kampsporter nog kanske inte är min kopp te. Det är kul att få puckla på någon
lite skämtsamt. Men att slå i ansiktet eller ha uppsåt att göra någon illa känns inte rätt. Inte ens om båda är med på riskerna. Det är en gräns jag inte kan passera.

Härnäst väntar grapplingen. Återigen paras jag ihop med proffset Niklas Bäckström och får i uppdrag att försöka utöva ett strypgrepp. Bäckström är medhjälplig och låter mig slita allt jag kan. Men trots alla mina ansträngningar att strypa hans luftintag ligger han bara och ler in i fotografen Petra Isakssons kamera.

Passerar gränsen
Vi byter position och resolut bänder han ner mig på mattan, kopplar armen runt min hals och klämmer åt. Luften försvinner direkt och jag klappar på hans axel - en gest att man ger upp.

- Ibland sitter man fast med armarna så då får man säga att man ger upp istället, påpekar André Åhl.

Hur det ska gå till när man inte ens kan andas funderar jag på, innan det är dags för min tur att testa igen.

Resultatet är på väg att bli det samma som första gången. Bäckström ligger bara och ler.

- Du måste ta i allt vad du kan, säger han.

Sagt och gjort. Jag passerar min egen mentala gräns och börjar trycka som att det var på liv och död.

Niklas Bäckström skakar lite i kroppen och blir rödare i ansiktet - men biter i.

Hamnar hela tiden underst
"Ge dig bara någon gång", tänker jag för mig själv där jag ligger och pressar.

Och till slut kommer den. Klappen på min arm som förkunnar att jag har lyckats.

Självförtroendet skjuts till toppen.

Men när man har nått toppen kan det bara gå utför. Vilket är en ganska bra beskrivning på resten av mitt träningspass.

När vi ska sparra i grappling åker jag gång efter annan på däng. Ingen har nog någonsin tapped out (klappat) så många gånger, under så kort tid, som jag.

Bland annat ställs jag mot Jonas Sjöström och Zakarias Boudabous som tävlar för Nordic Fighters i 83,9-kilosklassen. Och det spelar ingen roll vad jag försöker med.
Antingen är det jag som hamnar underst, min arm som åker i ett brytläge, eller så får de grepp runt min strupe. Klapp, klapp, klapp.

De få gånger jag faktiskt lyckas - eller tillåts kanske är rätt ord - få ett litet övertag brottningsmässigt är jag som en hund som jagar en bil. När jag väl får det jag är ute efter så vet jag inte vad jag ska göra med det.

Utpumpad
Istället faller jag på eget grepp när motståndaren utnyttjar svagheterna i mina rörelser och tar tillbaka övertaget.

Efter en och en halv timme börjar träningen lida mot sitt slut. Trötthetskänslan går inte att beskriva. Kroppen är helt tom.

Jag tackar för mig, beger mig hemåt och dunsar ner i sängen.

Snabbt börjar det svartna för ögonen. Men på ett behagligt och skönt sätt.

Äntligen får jag slockna på riktigt.