Det krävs bara ett mål för att bli hjälte

Det var kvartsfinalserien som det pratades om i hela Hockeysverige.
Luleå hade gått upp i en till synes säker 3–0-ledning i matcher mot Djurgården.
Den fjärde skulle bara hämtas in.
Men match för match rann Luleå ur händerna och till sist var kvartsfinalen framme i det ultimata avgörandet. En sjunde match i ett kokande Coop Arena. Och mycket hade hänt på vägen dit.
Djurgårdsspelarna försökte psyka Anders Nilsson som så när blev syndabock i första matchen när han fumlade in ett skott från mittzon av Mika Hannula. Dessutom anklagades bröderna Abbott för att vara filmare.
Konstantin Komarek bjöd tillbaka genom att hyscha Djurgårdsklacken på Hovet i match två.
Två avstängningar
Med Djurgårdsikonen Jimmie Ölvestad tillbaka i laguppställningen hämtade stockholmarna in 0–3-underläget i matcher.
Men Ölvestad och Luleås Cam Abbott fick följa avgörandet från sidan av isen.
Kanadensaren stängdes av två matcher för en sparkrörelse mot en Djurgårdare i sjätte matchen. Luleå svarade med en motanmälan som satte dit Ölvestad för en armbågstackling.
Media hjälpte till att trigga upp stämningen till maximal nivå och Canal plus programledare Tommy Åström hade rätt när han inför matchen konstaterade:
– Det här är årets hittills häftigaste slutspelsmatch.
Luleå hade kryddat tillställningen med att dela ut röda t-shirts till alla i publiken. Ett rött mäktigt hav uppenbarade sig i det slutsålda Coop Arena.
Men det var Djurgården som fick det så viktiga ledningsmålet i matchen.
Robin Jonssons försvarsspel hade mer att önska när Daniel Brodin rundade
honom och Anders Nilsson för att sedan lägga in pucken köksvägen.
Fast det var det ingen som kom ihåg efter matchen.
Anders tog allt med klubban
Tack vare två mål av Joonas Vihko och stort spel från Anders ”Jag-tar-allt-med-klubban-när-man-tror-att-det-är-mål” Nilsson, som kommentatorn Lasse Granqvist namngav honom, var Luleå ändå med i matchen.
Ett omtalat mål med skridskon från Mika Zibanejad eller varför inte Simon Hjalmarssons kvittering i spel sex mot fyra hade kunnat stjäla rubrikerna.
Istället var det en doldis som fick upprättelse.
Förutom sitt täta skägg och stora tatuering på ryggen, hade inte Robin Jonsson skapat många rubriker under slutspelet. Eller säsongen i stort för den delen. 53 elit-serieomgångar hade inneburit tre ynka poäng. Tre assist.
Men när chansen uppenbarade sig i förlängningen tog Stockholmsfödde Robin Jonsson vara på den. Chris Abbott serverade Jonsson på blålinjen som tog i för kung och fosterland. Ett tag stod tiden stilla i Coop Arena. Då rasslade nätet till. Och publikjublet visste inga gränser.
– Det är det här man lever för. Det är det här som är kul med hockey – man måste älska det. Det går inte att beskriva, det måste upplevas, sade Robin Jonsson i tv-sändningen direkt efter matchen.
Euforisk glädje
Och uppleva matchen på plats var vi många som fick göra.
Vi fick uppleva Pär Arlbrandt vara den gladaste av dem alla och slänga båda handskarna och klubban i vädret. Trots vetskapen att han skulle spela för Linköping säsongen efter.
Vi fick uppleva Cam Abbott hoppa, jubla och skrika från pressläktaren när hans lagkamrater säkrade semifinalplatsen.
Vi fick uppleva Karl Fabricius i en euforisk intervju efter matchen med Canal plus där han formligen sprudlade av glädje. Luleåhjärtat sken igenom mer än på någon annan.
Till och med Jonas Rönnqvist jublade i båset och skuttade i omklädningsrummet efter matchen.
För alltid en hjälte
En vild glädje. En laganda. Och ett adrenalinrus som man sällan annars får uppleva.
Kvartsfinalserien mot Djurgården i allmänhet och den avgörande matchen
i synnerhet var ett av de starkaste idrottsminnena från 2011 i Norrbotten.
Att det sedan slutade i semifinalförlust mot Skellefteå är en annan historia.
Robin Jonsson sköt för alltid in sig i historieböckerna som en sann Luleåhjälte. Med sitt andra mål någonsin för klubben.