Jag ska villigt erkänna att jag inte var särskilt sugen att sätta mig i Coop Arena där vid 19.45-tiden på lördagen. Efter sju sorger och lika många bedrövelser blev det ändå match. Brynäs charterplan hade nämligen pajat och Gävlelaget fick beskedet sent, alldeles för sent. Ett reservplan skulle hämtas från Växjö men tiden den bara gick. En match som skulle börjat klockan 16.00 fick till slut starttid 19.45 och i mina tankar fanns då ett skräckscenario. En halvtom Coop Arena med gapande läktare, irriterad publik och ett ekonomiskt fiasko för Luleå Hockey. Men så fel jag hade. Äntligen fick jag se Jonas Almtorp i en annan omgivning. Denna gång med Martin Chabada och Mikael Lidhammar. Intressant formation som dock inte hann med så mycket. Läktarna var tämligen välfyllda, publiken var bättre än på länge och jag misstänker att den uppskjutna matchen sålde ett par extra bärs i sportbaren. Så något ekonomiskt fiasko blev det inte heller. Matchen då? Tja. Utan Lubos Bartecko, Jaroslav Obsut, Mattias Modig och Tommi Miettinen kändes det lite skakigt på förhand. När sedan matchen summerades konstaterade jag att den enda jag riktigt saknade var nog trots allt Mattias Modig. Gusten Törnqvist hade en jättechans att spela bort Modig från förstaplatsen men lyckades faktiskt inte. No offence. Törnqvist gör en stabil match, men med ett par misstag så går det inte hela vägen riktigt. Synd, men sant. Emil Lundberg liknar allt mer en gåta för mig. Jag vet vad han kan. Han vet vad han kan. Tränarna vet vad han kan. Men just nu stämmer det inte alls. Bänkad i tredje perioden och näst minst speltid i laget. På backplats gjorde Robin Olsson sin kanske bästa match i elitserien. När Roger och Roger kastade in Olsson och Kristofer Berglund som första backpar i power play höjde i alla fall jag på ögonbrynen. Positivt, alltså. Olsson är en utmärkt power play-back. Han rör sig hela tiden på sin position och stöter ner mot kassen vilket skapar oro i motståndarnas försvar och ytor för medspelarna. Riktigt bra. Berglund är, som bekant, också riktigt vass i power play även om jag gärna skulle se honom ladda bössan oftare. Johan Ejdepalm gjorde en av sina bästa matcher den här säsongen. Rejält spel och nästintill inga markeringsmissar. Däremot kändes det som om oavgjort inte alls var särskilt rättvist sett till matchbilden. Men så vinner man inga matcher heller. Har man 3-1 i tredje perioden ska man vinna. Så är det. Men det gjorde inte Luleå Hockey. Ingen ville säga det rakt ut men jag tror nog att Roger Rönnberg hade lite rätt när han på presskonferensen konstaterade att man kanske tappat lite i ödmjukhet. Det är precis vad som oroat mig när det gått så pass bra som det trots allt gått för Luleå Hockey. Spelarna får inte glömma bort att man inte är bättre än sitt senaste byte, oavsett hur många matcher i rad man tagit poäng i. Luleå Hockey är inget glidarlag som kan spela på skicklighet rakt igenom. Nej, det handlar om hårt arbete i varenda minut. Glömmer man det, ja då har man två mål i baken och en mållös förlängning. Trist var ordet. Jag brukar sällan skriva om domare mest för att jag tycker att deras uppgift är att inte synas. När en domare är som bäst, ja då märks han eller hon inte alls utan allt faller sig bara naturligt. Robert Lahti är inte en sådan domare. Lördagens insats är bland de sämre jag sett. Han tog utvisningar från positioner där han knappt såg situationen. Missade andra som var hur tydliga som helst. Lahtis skridskoåkning är under all kritik och att tränarna inte protesterar mera är för mig ett under. Just nu är man inne i en matchintensiv period och det är nya tag redan i dag när HV 71 kommer på besök. Om nu flygplanet håller. Jag tycker man borde ha tydligare direktiv när något sådant här händer, hur många timmar ska man vänta innan man ställer in matchen? En sorts riskfond som på något sätt ersätter den drabbade föreningen om det blir ett publikt fiasko på grund av förseningen. Hockeyligan har lite att jobba på faktiskt. Slutligen kan jag inte låta bli att hylla Charlotte Kalla och Marcus Hellner. Vilken helg. Fantastiskt.
