"Hungrig och rädd"

1992 rullade de jugoslaviska kriget in i Bosnien. Tre år senare hade mellan 110.000-130.000 bosnier fått sätta livet till. Under den tiden startade Luleå Baskets guard Amra Mehmedic sin karriär. - Varje gång vi kom till träningen pratades det om vilka vi kände som dött. Min familj klarade sig bra, men min farbror blev skjuten i benet och flera av min pappas släktingar dog, säger 27-åringen till Norrbottens-Kuriren. Overkligt
Tillsammans med sin ett år äldre syster och mor och far levde Amra i en ständig ovisshet. Och en konstant hunger. - Min pappa jobbade som doktor men fick ingen lön under kriget. Ibland kunde han få lite bröd eller mat men vi var tvungna att odla det vi skulle äta på bakgården. Maten i affären var alldeles för dyr, säger hon. - Jag var alltid hungrig och rädd. I dag känns det overkligt att jag egentligen har varit mitt inne i ett krig. Jag bad till gud varje dag att min familj skulle få leva. Hörde om barn som dödats
Vad var jobbigast under den här tiden? - Hungern. Och att alltid vara rädd. Vi fick hela tiden höra historier om barn som dödats och kvinnor som blivit våldtagna. Klarade sig din familj helt oskadd? - Ja, vi hade verkligen tur. Det ramlade ner några granater på hustaket, men det var bara att hoppas på att första granaten inte dödade. Då hann man oftast gömma sig innan nästa kom. Basketen gav henne ändå en chans att för stunden glömma den grymma verkligheten och för stunden tänka på något annat. Ett sätt att rymma
Amra Mehmedic började spela när hon var 13 år, samma sommar som Sverige vann VM-brons i fotboll och GES sjöng "När vi gräver guld i USA. - Basketen var ett sätta att rymma. Men varje gång jag kom till träningen påmindes man också om att nu har den här dött och nu har den där dött, säger hon och minns tillbaka. Fem år senare var Amra klar med gymnasiestudierna, krutröken hade skingrat sig i Bosnien och hon valde då att fortsätta sina ekonomiska studier i USA och kombinera med collegebasket. Lugna svenskar
Och en vinterdag i november 2008 landade hon i ett frostigt Luleå. För att ersätta Frida Aili och ta Luleå Basket till SM-slutspel. - Basketen har betytt mycket i mitt liv, men den är inte allt. Det finns andra saker jag uppskattar. Som att bara få borsta tänderna när jag kliver upp på morgonen. Varför blev det Luleå? - Det passade perfekt in på rehabtiden efter min hälseneskada (slet av den i maj). Jag behövde sex månader för att komma tillbaka och Luleå ville ha mig först i november, säger Amra Mehmedic. Dina första intryck efter sju veckor på plats? - (skratt) Svenskarna är så lugna och samlade. Jag är van vid att folket på Balkan har mer temperament. Men jag gillar det. Hur är livet som basketproffs? - Tufft. Det känns som att mitt liv finns i två resväskor. Jag har packat med mig det viktigaste från Bosnien och det drar jag med mig runt i hela världen. Kommer din familj hit i vinter? - Min mamma och pappa kommer till slutspelet. Min syster har fullt upp hemma med två små barn. Vad tror du om Luleå Baskets säsong? - Vi har potential för att vara med och slåss om titeln. Förlusten mot 08 (46-51) är redan borta ur systemet. Jag har aldrig varit med om att mitt lag gjort så lite poäng i en match. Nu är det seger mot Norrköping och Telge som gäller, säger hon.

"Hungrig och rädd"

När granaterna regnade över Bosnien inledde Amra Mehmedic sin basketkarriär. I dag kan hon se tillbaka på kriget på Balkan - och njuta av en klick tandkräm. - Jag bad till gud varje dag att min familj skulle få leva, säger hon.