"Jag trodde han tillhörde maffian"

- Lubos har sin version av hur vi träffades och säger att jag sprang efter honom. Men nu ska ni för höra den sanna versionen, säger Natasha Bartecko. Livet var hektiskt, men Natasha hade alltid tid över för sina vänner. Året var 2000. På dagarna praktiserade hon på en advokatbyrå och studerade juridik och på nätterna jobbade hon som servitris. När 20-åriga Natasha klev in genom dörren till en biljardbar fick hon syn på fem rakade killar som satt och drack vid ett bord. Hon kilade snabbt förbi när en av dem ropade; "Vad heter du? Får jag bjuda på en drink?". De pratade högt på något östeuropeiskt språk. - Jag trodde de tillhörde den ryska maffian. Vilka killar klär annars upp sig med kavaj och går på en biljardbar... Dessutom hade de rakat skallarna och pratade på ett östeuropeiskt språk? Kände sig rädd
Natasha bestämde sig för att gå och köpa en egen drink. Men inte själv. - Jag kände mig lite rädd för att passera dom igen, så jag tog med mig en väninna till baren. Lubos smög upp vid sidan av, de började prata och Natasha bjöd honom med till hennes vänner som satt längre in i lokalen. Han ville sen ha med henne på efterfest - men där blev det stopp. - Jag hade ingen lust att följa med till deras lägenhet så jag gav Lubos mitt nummer och bad honom ringa. I samma sällskap fanns också Jaroslav Obsut som var i St. Louis för att besöka en knäspecialist. Redan nästa dag fick hon ett telefonsamtal från den rakade killen. Som bjöd på en första date. - Vill du följa med på en ishockeymatch? Jag lämnar två biljetter i entrén, sa han. Natasha tog med en väninna för att gå på sin allra första ishockeymatch. Ingen Lubos
Men Lubos dök aldrig upp - så Natasha och hennes väninna gick och satte sig på läktaren. - Efter en stund frågade min väninna vad han jag skulle träffa hette. När jag svarade Lubos Bartecko sa hon; "Bartecko! Men det är ju han med nummer 23 där ute på isen". Först då fattade jag att han själv spelade. Resten är en kärlekshistoria. - Allt gick väldigt snabbt. Han drog iväg till hockey-VM i april 2000 (silver) och då visste jag inte om vi skulle ses mer. Sen ringde Lubos när han kom hem till Slovakien och frågade om jag ville hälsa på honom. Och det gjorde jag, berättar Natasha. Paret träffades i februari 2000, förlovade sig i på nyårsafton samma år och gifte sig efter Slovakiens VM-guld i Göteborg 2002. Visste du vad du gav dig in på att bli en hockeyfru? - Nej, jag hade ingen aning. Jag glömmer aldrig när St. Louis general manager Larry Pleau ringde Lubos när vi var på semester i Tunisien 2001 och berättade att han hade blivit tradad till Atlanta. Det tog en stund innan jag fattade vad det innebar. Flyttade till Atlanta
- Jag umgicks varje dag med min familj och insikten att jag inte skulle få se dem varje dag var jobbig i början. Men Natasha valde att satsa på Lubos och flyttade med honom till Atlanta. Trots att hon var mitt uppe i juridikstudierna och hade två jobb. Ångrar sig inte
Det återstod dock att övertyga familjen. - Med min mor var det ganska lugnt, men min farbror har alltid varit min skyddsängel och sa; "Du känner ju inte ens honom". Men jag hade en bra känsla i kroppen och sa att om det inte funkar flyttar jag hem igen. Vad hände med juridiken? - När vi bestämde oss för Atlanta släppte jag allt. Jag var dum som inte flyttade över studierna dit. Men när vi kommit på plats under hösten och tänkte jag anmäla mig till vårterminen, men datumet hade redan gått ut och sen rann det ut i sanden. - Atlanta satsade väldigt mycket på välgörenhet så vi spelarfruar hade fullt upp med olika jippon på dagarna där vi samlade in pengar till olika fonder. Har du ångrat dig? - Nej, det gör jag inte. Hade jag suttit på en advokatbyrå i USA skulle jag aldrig ha rest så mycket som jag gjort. - Jag hade aldrig fått se ishotellet i Jukkasjärvi och skulle förmodligen aldrig satt min fot i Luleå. Jag tror inte ens jag hade rest till Europa. Vilket ansvar tar Lubos i hushållet? - Jag gör allt. Tar ut soporna, städar, lagar mat, tvättar. När han är hemma tar han det lugnt eller spelar hockey i vardagsrummet med Dominik. Men jag har inga problem med det. Hemmet är ju mitt jobb just nu. I Luleå märker inte Natasha av det. "Det var helt galet"
Men i Nordamerika sprang spelarfruarna runt och förvaltade sina mäns kreditkort. - Det var helt galet. Under lockouten (2004/2005) var det många som knappt hade råd att betala sina husamorteringar, en del på 10.000 dollar i månaden. Och då ska man tänka på att det var killar som tjänade flera miljoner om året. Norrbottens-Kuriren träffar Natasha Bartecko hemma vid deras köksbord ett par timmar innan nedsläpp mot Södertälje. Lubos har redan promenerat iväg från deras lägenhet i centrala Luleå till Coop Arena. - Tidigare kom Obsut förbi och hämtade upp honom, men när vi upptäckte hur kort sträcka det är ville han hellre gå för att få igång kroppen inför matcherna. Lediga eftermiddagar
Och det finns många fördelar att ha en make som spelar ishockey. Speciellt i elitserien. - Vanligtvis är han ledig efter klockan 13.00 på dagarna efter deras träningar. Då brukar vi ta promenader, åka till Leos Lekland eller bara slappa här hemma. Hur är det att bo på tre platser per år (St. Louis, Poprad, Luleå)? - (skratt) Det blir aldrig långtråkigt. Vi är ju inte längre än sex månader på samma ställe.

"Jag trodde han tillhörde maffian"

Möt spelarfrun bakom Lubos Bartecko. - Första gången jag såg Lubos trodde jag han tillhörde den ryska maffian, säger Natasha Bartecko.