Jag älskar nämligen smeknamn.
Men det känns som att det är för lite av den varan inom sportens värld.
Förr fanns aktiva som kallades Marie-Helene "Billan" Östlund och Pernilla "Pillan" Wiberg. Stefan "Skuggan" Nilsson och Kjell "Hammaren" Johansson.
Numera är det lightversioner som Olle, Kalle och Lotta – inga profilstarka smeknamn direkt. Väldigt slätstruket.
Jag vill ha mer och bättre.
Gärna flera namn till en och samma person.
Förre ishockeyspelaren Tomas Holmström är en förebild även när det gäller smeknamn alternativt öknamn.
Holma, Demolition Man och Homer är tre exempel som är väldigt slagkraftiga och personliga.
I min bekantskapskrets kryllar det av småfinurliga namn.
Vi har Grimmen, JJ, Aset, Svingen, Walle, Wes, Serben, Äpplet, DJ och Puma.
Själv kallas jag *trumvirvel* – Simon Jakobsson. Kort och gott, Simon Jakobsson.
Det låter visserligen rätt roligt. Jag minns en gång när många ur den skaran var samlade samtidigt på en bastukväll i Avan utanför Luleå. JJ pratade i telefon (jag tror det var med Ranne) och berättade vilka som han hängde med. Det var Grimmen, Kassen, K-O, Wes, Grana, Sune, Wigen och *trumvirvel* Simon Jakobsson.
Jag har berättat den historien rätt många gånger.
De flesta undrar om jag inte känner mig utanför, men så är det inte. Tro mig, mina vänner har försökt med allt möjligt.
Grimmen har försökt mest och bäst.
Jag har kallats allt möjligt utan att det fastnat. Här kommer ett axplock: Dorre, Såret, Mån, Fjorabue, SJ och Sony.
Sony var nära att fastna ordentligt när jag gick på högstadiet. I ett drygt halvår var vår lärarvikarie Sture övertygad om att jag hette Sony Jabopsson och kallade mig för det till han skulle gå igenom betygen och märkte att det inte fanns någon Jabopsson i klasslistan.
Såret kallas jag av mina barndomskamrater och det härstammar från alla skador jag drabbats av genom åren. Det har varit brutna handleder, fingrar och lårkakor.
Jag tycker det är här med nicknames är läckert på något sätt, men tyvärr alldeles för sällsynt numera.
Nu heter våra största idrottare kort och gott: Charlotte Kalla, Marcus Hellner, Linus Omark, Sofia Mattsson och Anna Barthold. Det finns inget utrymme för bus och lek. Det är helt enkelt för dåligt.
Varför inte kalla kvintetten för Pjäxan, Norgedödaren, Lobbstraffen, Slaktaren och Chefen? Det låter betydligt häftigare.
Eller så är det kanske dags att kontakta min barndomskompis Grimmen och be honom om en lista på förslag. Jag vet att han har det i sig. Hans tidigare granne Mikael fick heta: Mutte, Löve, Brödet, Ael, L, Micke, Brödelöve och så vidare.
I hockeyns värld är man nog närmast att hitta en lösning. I Luleå finns Osten, Frallan, Rönken, Foppa, Slava, Bulan och Fabbe.
Men de smeknamnen är ganska slätstrukna i jämförelse med gamla klassiker som Bam-Bam, Skuggan, Tobbe L (underskattat) och Magnum.
Även bandyn är ganska långt framme, det finns några guldkorn kvar. Men även där börjar det bli idétorka när profiler som Palle och Dagge har lagt skridskorna på hyllan. Den bästa spelaren kallas Olov Englund i media – inget annat.
Till sist: För att få ordning på det här kan kanske just du kan hjälpa mig!? Skicka några förslag till adressen simon.jakobsson@kuriren.com så kanske vi har några bra smeknamn att jobba in under 2014.
Här kommer lite inspiration: Lars-Göran "Virvelvinden från Vuollerim" Nilsson (fotboll), Jan "Flash" Nilsson (bilsport), Hanna "Markan" Marklund (fotboll), Gösta "Fåglum" Pettersson (cykel), Lennart "Hoa-hoa" Dahlgren (styrkelyft), Leif "Loket" Olsson (handbollsdomare), Magnus "Slangen" Wislander (handboll), Hans "Stöveln" Öberg (ishockey), Carl-Göran "Lillstöveln" Öberg (ishockey) och Lotta "L8" Schelin (fotboll).