Videon är inte längre tillgänglig
Temperaturmätaren står på minus 15, men det är med fast hand som Pierre Johnsson täljer upp vedträna och får liv i en brasa.
Fotograf Andreas Wälitalo sträcker fram en Jokkmokkskorv som Johnsson skär en skiva från och njuter av. Han skär snabbt en skiva till.
– Den var fin den här, säger han och ler brett.
Ett harmoniskt lugn råder i skogsdungen, precis vad den 29-årige före detta Luleåbacken är ute efter. Det är snart två veckor sedan han tagit beslutet som förändrat allt – att lägga av med ishockeyn.
Det här skulle annars bli säsongen då Pierre Johnsson kom tillbaka från skador. 26 oktober skedde comebacken i bortamatchen mot Färjestad efter nästan ett års uppehåll.
Men ljumskarna höll inte som de skulle.
– Det smög sig på ganska snabbt när jag började spela matcher. Under träningsperioden hade det gått ganska bra men efter Färjestad borta kände jag att allt var lite skörare och jag hade en sträckt ljumske dagen efter, säger Pierre Johnsson.
Fyra dagar senare gav han det en ny chans i hemmamatchen mot Modo. Det skulle visa sig bli Johnssons sista föreställning som spelare.
– Jag hade fortsatt ont i ljumskarna – det var som två fiolsträngar. Då var det riktigt illa dagen efter på träning och jag kände att det tog bort det roliga från hockeyn att alltid ha ont.
På bara några dagar raserades ett helt års träning för att ta sig tillbaka.
– Det gick så snabbt så var jag tillbaka på ruta ett och då kände jag att "nej fan nu orkar jag inte mer".
Hur kändes det när det definitivt var över?
– Tuffaste beslutet jag tagit i hela mitt liv. Det kom inte över en dag, men när jag tog in backtränaren Klas (Östman) och berättade det så bröt jag ihop. Det är så sjukt jobbigt när jag tänker på det. Man vill aldrig att den här dagen ska komma, men den gjorde det.
Förra veckan kom beskedet att karriären var över. Nu befinner sig Pierre Johnsson i Luleå med familjen för att få distans och hälsa på sina kompisar. De bor hos förre lagkamraten Johan Fransson och samtidigt passar 29-åringen på att mjölka ut det sista från älgjaktssäsongen.
– Både jag och Frölunda kände att jag behövde ett break efter beslutet. Jag har inte varit upp hit på 1–2 år så det kändes ganska skönt att få komma upp och framförallt vara ute i naturen och jaga lite.
Hur har det gått för er?
– Inte så jättebra. Det har varit lite halvdåligt före och väder och svårt att släppa hundar. Framåt helgen ska det bli mildare så det kommer nog gå bra.
Hur är det med älg och småvilt på avenyn?
– (skratt) Det är halvdåligt. Men det sprang en varg på Vasastan för inte så länge sen.
Vilka Luleåspelare har du kontakt med i dag?
– Framförallt Fransson som vi bor hos. Sen har jag lite småkontakt med Janne Sandström och Robin Jonsson. De flesta morsar man på och det känns som att det är goda vänner som jag kommer hålla kontakt med resten av livet.
Vad betydde tiden i Luleå för din karriär?
– Det var egentligen där min korta karriär tog fart. Jag stod och stampade i Mora, men fick chansen av Roger Rönnberg och fick ett annat självförtroende och spela ett annat spel som passade mig bättre. Jag hade nog mina bästa år här uppe.
Hur går det för Luleå den här säsongen?
– Jag tror de kommer vara och kriga där uppe hela säsongen och vara med och slåss in i det sista. Sen tycker jag det är jämnare i år och tror slutspelet kan bli ovisst. Vilket lag som helst som går dit kan vinna.
Och vilka går längst, Luleå eller Frölunda?
– I år tror jag nog faktiskt att det är Frölunda. Jag tycker vi har en väldigt bra grupp och fått till bra spel med olika typer. Jag tror vi kan gå långt i år.
Kan någon rå på Skellefteå?
– Ja, det tror jag. Jag tycker inte Skellefteå ser lika starka ut i år – jag tycker de har brister på backsidan och det tror jag är deras akilleshäl där de kommer förlora sitt guld.