Först och främst måste jag hylla Mia Erikssons insats så här långt i SM. Först nosade hon på medaljerna i skiathlon och slutade snöpligt fyra. Dagen efter var det hon som grundlade Piteås stafettguld – jag var mäkta imponerad när hon lade in en extra växel på andra varvet.
Jag hade räknat bort henne från OS i Sotji för länge sedan. Men som hon åker just nu finns det många OS-klara åkare som är betydligt sämre.
Och sprintern Magdalena Pajala imponerade taktiskt på förstasträckan.
I distansåkning är hon inte tillräckligt bra för Sotji – men i sprint är jag övertygad om att hon inte hade gjort bort sig. Förhoppningsvis visar hon det på söndag när den disciplinen avgörs.
Åkmässigt är Jennie Öberg given i landslagstruppen. Tyvärr har hon inte haft många sjukdomsfria veckor – hon saknas på SM – på grund av sjukdom.
Förbundskaptenen Rikard Grip borde känna sig stressad när han går runt spåren i Umeå.
Uttagna åkare som Anna Haag och Emma Wikén har radat upp misslyckade resultat och deras säsonger har i övrigt handlat om sjukdomar.
Och Britta Johansson Norgren floppade totalt på Sollefteås sista sträcka i stafetten och körde bort bronset samtidigt som flera ratade åkare imponerade.
Som jag ser det skulle Grip inte har varit så snål med utdelade visum till Ryssland.
Uppenbarligen är Haag och Wikén med på gamla meriter.
Han kunde lika gärna ha tagit ut Jennie Öberg eller Magdalena Pajala som klarar av att leverera trots sjukdom. Eller varför inte Mia Eriksson, Sofia Bleckur (Mora) eller Maria Rydqvist (Älvdalen) som uppenbarligen har form i dagsläget.
Det är givet att det borde vara fler än en åkare från Piteå. Åtminstone två, jag hade inte klagat om det var alla fyra.
Till sist: Det är tur att vi har Charlotte Kalla och det känner nog Grip också.