Krönika: Ett förkastligt sätt som måste utrotas

Nu är vi där igen. Än en gång har ett lags tränares egna drivkrafter fått styra över ungdomars utveckling på idrottsarenorna. Och jag blir heligt förbannad. Igen. Jag kan väldigt tydligt förstå varför men jag kan aldrig se något som helst rättfärdigande i agerandet. Själv tillhörde jag alltid en av de bättre genom uppväxtens trösklar i idrotten. Så jag behövde aldrig ha några problem ? oavsett vad mina olika ledare utövade för filosofi eller ledarskap. Är man bra klarar man sig alltid. Det är bara en självklar sanning och det är ingenting konstigt med det och jag ska tydligt påpeka att jag inte är emot att unga spelare tränar hårt eller att de, så småningom, selekteras ut i en tydlig elitsatsning. Det har gått för långt Men när det gäller 11?12-åringar som stängs ute för att börja spela och det istället ?värvas in? andra killar för att de är bättre ? då har det gått alldeles för långt och anständighetskraven har passerat med mer än vad någon ska behöva tåla.
Det är för tidigt, det är för kortsiktigt och det är så stolligt att jag blir alldeles varm i magen när jag får situationen beskriven för mig. Och, som jag ser det, handlar det hela bara om att vissa ledare så vansinnigt gärna vill profilera sig själva som vinnare att de helt tappar perspektivet på vad idrott egentligen handlar om. Vad breddsatsning ger för signaler, vad barn, för det handlar om just BARN, behöver och vad de i sin tur får med sig genom livet när det gäller egoism och utslagning. Det finns argument både för och emot Jag utgår från att vi på Kuriren kommer att mötas med mängder av argument varför just det här agerandet är BRA. För det finns alltid föräldrar som ställer sig bakom den här formen av stängd verksamhet och det är, självklart, de som inte drabbas. De vars barn är duktiga och därför får vara med att skörda frukterna i form av medaljer och cupdiplom.
För barn vill också vinna, det är jag också helt medveten om, men det gäller inte att vinna till varje pris. Det gäller också att ge dessa unga en värdegrund att stå trygga på, att se dem utvecklas, inte bara till bra spelare, utan också till ansvarstagande, mogna individer beredda att ta de smällar som det hårda samhället där ute bjuder på. DÅ skulle jag vara stolt som ledare, då skulle jag kunna känna mig nöjd och lycklig över att se att jag, faktiskt, hjälpt den här sökande individen till en styrka, en egen identitet. Då betyder inte medaljer och diplom någonting i sammanhanget. IFK Luleå är länets anrikaste förening med den allsvenska sejouren som höjdpunkt och de har i år efter år kämpat för att nå tillbaka till fotbollens finrum. Än har de inte lyckats men en förutsättning för detta är att ungdomsverksamheten leder fram till att egna talanger fostras och växer i klubbens anda och namn. Då håller det inte att stänga ute vissa, att vägra spelare som vill börja plats i laget och att i samma andetag fixa in nya spelare från andra håll. Det gäller att klubben vågar ta i det här. Vågar ställa hårt mot hårt. Ett förödande sätt att ungdomsleda Föräldrarna har den svåraste sitsen. Allt de gör och säger slår nämligen tillbaka på de käraste de har; nämligen barnen. Men jag har inga barn med vare sig ledarna eller klubben och jag tvekar inte med att slå fast att det här är ett förödande, förkastligt sätt att ungdomsleda som måste utrotas.
Nu är inte IFK Luleå de första med problembilden och, tyvärr, antagligen inte de sista heller. Kuriren har tidigare skrivit om, bland annat, Luleå Hockeys liknande tokerier. Och vi kommer att fortsätta. För de är de svaga som utsätts, som drabbas. Och de kan, i sanning, vara de bästa ? i en framtid. För det finns, nämligen och Gud ske lov, inget facit för ungdomars utveckling. Men de måste få chansen. Den ska inte, vi vuxna, ta ifrån dem.

Krönika: Ett förkastligt sätt som måste utrotas

Sportkrönika av Ludde Wästfelt