Krönika: Jag kan förstå att det blev livat

LKAB:s sponsringskoppling till Luleå Hockey väckte muller, vrede och indignation. Ett herrans liv, som sagt. Och jag kan förstå ? som sagt. Men samtidigt har jag svårt att se att det egentligen riktigt handlar om samma saker. Att det stora bolaget satsar pengar på länets enda storhet i ishockey tycker jag är ett positivt beslut i rätt riktning. Ska länet få behålla den elitseriestatus som vi så stolt talar om och om vi ska få fira ett nytt SM-guld i en framtid så krävs det att de stora elefanterna i länet börjar dansa åt samma håll. ALLIHOP. Folket blir förbannade Det handlar om malm, skog och vatten. Och massor av miljarder som tagit ur den natur och de bygder som misshandlats sönder och samman för profit och vinnings skull. Det de stora bolagen betalat tillbaka är de arbetstillfällen som skapats, och som skapas, vilket är vackert så. Visst har det satsats på idrott, friskvård och andra personalvårdande aktiviteter. Men det har handlat om småpotatis i sammanhanget. Det retar sig folket på. Det gör folket förbannade. Det gör mig förbannad emellanåt också. Varje gång jag åker hem till min hembygd funderar jag över varför Vattenfall aldrig gav tillbaka i alla fall en bråkdel av vad de tog ut. Istället skär de nu ner. Sakta men säkert tär det ut bygden. Och urvattnar kunskap, svett och idogt arbete. Ett öre kilowatten hade gjort Jokkmokks kommun till landets rikaste. En sån sak kan jag svära högt åt. Så jag förstår. Till och med jag i min lilla värld. Men det hela borde inte vara ett motsatsförhållande. Att Luleå Hockey går bra borde vara bra för Kiruna också och det var faktiskt 80 procent av de som svarade på Kurirens webbenkät som tyckte att sponsringen var b-r-a. Det tycker jag också. Men jag tycker också att LKAB, Vattenfall och de stora skogsjättarna borde visa moral, ansvar och, framför allt, bollsinne och öppna upp mer för den ?vanliga? människan. Att ta ner Kirunabor till Luleå för att kolla in ishockey är okay. Men det behövs mer. Och, framför allt, det har behövts mycket, mycket mer ? över tid. När det handlar om basket bryr sig ingen En annan reaktion: Jag har tittat på de stora LKAB-skyltarna i Pontushallen många gånger. De har hängt i Coop Arena också ? när Plannja spelade där. Inget bråk om det. Inget väsen. Inget herrans liv. Samma företag, samma pengar men med en, väsentlig, skillnad. Basket är en sport som inte en själ bryr sig om i Kirunastugorna. Här regerar ishockeyn, handbollen och fotbollen. Inte ens på 80-talet då Janne Mossfeldt och kompani gjorde allt för att sätta basketen på kartan med ett lag i toppen av landets näst högsta serie lyfte någon på ögonbrynen. Så det var där den hamnade. På den svenska kartan. I Kirunas sportatlas var basketen fortsatt en vit fläck. Nu handlar det om ishockey. Om den heliga idrottskon som i Kiruna har en lika grundmurad tradition och historia som gruvnäringen. Lätt överdrivet, förstås. Luleå står för överhet, slipsnissar och kostymer. Det som kollega Johansson refererar som ?lackskorna?. De stora bossarna, utsugarna. Och jag förstår. Men innerst inne tror jag att hela länet mår bra av den gemenskap som idrotten har en förmåga att skapa, att locka fram. Malmfälten och Kirunas unga generation behöver förebilder, framgång, se att det finns möjligheter. Då är det bra att Luleå Hockey är bra men det är bara en liten del i den stora verkligheten. De behöver också växa upp i ett levande samhälle ? som ger framtidstro. Här anser jag, i min enkla värld, att de stora drakarna har misslyckats. Trots arbetstillfällena. Därför blir reaktionen över LKAB:s tämligen blygsamma sponsring av Luleå Hockey så het, infekterad och hätsk. Det handlar om skilda saker egentligen. Men de känsliga beröringspunkterna och historien slår tillbaka. Inte speciellt konstigt, egentligen.