Det där var ingen höjdare. För dåligt, rent ut sagt.
IFK LULEÅ spelade stundtals riktigt bra. Men avsaknaden av en riktig klassanfallare är påtaglig.
Är ganska säker på att Fredrik Waara drömmer och hoppas att ljumskskadade Per Mettävainio blir friskförklarad snart.
För bakom honom är det ingen som kan fylla tomrummet. I går spelade Robin Lundgren på hans position och det gick inte alls bra.
Den förre Notvikenspelaren är inte nog vass att få ett sådant stort ansvar där man ska springa alldeles ensam längst fram och agera spjutspets.
EFTER HALVTID byttes Lundgren ut efter fem minuter och den släpande anfallaren Anton Andersson fick kliva fram i banan samtidigt som Daniel Ahonen lämnade sin kant och klev in bakom.
Tränare Fredrik Waara fick ett besked - Mettävainio måste tillbaka. Speciellt i matcher där IFK Luleå väntas föra matchbilden.
Anton Andersson och Daniel Ahonen hade kunnat lira där framme om IFK hade mött ett spelskickligare och spelförande lag.
Men i matcher som den i går, när IFK äger boll, behöver Waara använda duon längre ner i banan.
VARJE GÅNG IFK Luleå anföll var det röda spelare i vägen. Oftast var den en eller högst två IFK:are i straffområdet när hemmalaget försökte sig på ett inlägg. Alla andra stod och kollade på.
Det fanns ingen som tog den där löpningen som ger lagkamraten yta.
Det fanns ingen Mettävainio eller Johan "Lillen" Isaksson.
Fredrik Waara kanske ska fundera om och locka "Lillen" till en comeback. Förra sommaren visade han visserligen att han passerat "bäst före datum" - men en målgörare tappar aldrig målsinnet.
Och framför allt - han vet hur man ska röra sig i motståndarens målområde.