Det har blivit ett par krönikor om hedersamma förluster den här säsongen. Oftast har det då handlat om Luleå Hockey. Nu är det Luleå Basket. Och en hedersam vinst. Om sanningen ska fram såg det lite skakigt ut. Särskilt från början då Luleå Basket hade grymt svårt i anfallsspelet. Ingen vågade riktigt och istället blev man ståendes utanför trepoängslinjen där man passade runt bollen i drygt 20 sekunder innan någon klev fram och tog ett taskigt avslut. I det läget, samtidigt som Maria Näsström sänkte skott efter skott för Solna, kändes det som om matchen var död redan innan den börjat. Den "gamla" Luleåtrion med Maria Näsström, Katarina Andersson och Christy Bacon skulle få lämna Pontushallen som segrare. Andersson visserligen utan att ha spelat alls eftersom en fotskada sätter stopp för henne de närmaste fyra veckorna. Men så blev det inte. Solna fick istället lämna Pontushallen som förlorare. Efter en lång segerrad var det alltså Näsströms, Anderssons och Bacons gamla lagkamrater som knäckte segersviten. Brittany Wilkins var suverän, Leah Rush dominerade men jag håller ändå Ezster Csontos högst just i den här matchen. Imponerande, så väl offensivt som defensivt. Vi snackar Luleå Basket, laget som från början av säsongen var utdömt, som började minst sagt knackigt, som fick största stjärnan skadad på första träningen, som spelat med endast en amerikansk spelare fram till för ett par veckor sedan. Det laget. Och som om det inte vore nog. Sättet man gjorde det på var faktiskt imponerande. Leah Rush åkte hastigt, och mindre lustigt, på tre fouls. Den fjärde fick hon efter att ha gnabbats lite med Solnas Christy Bacon som också fick en teknisk foul. Foulproblemen gjorde att Rush vilade hela den tredje perioden. Gnabbet förresten. Enligt Rush sade hon ingenting alls och domarens kommentar hade varit något i stil med "vi vill stävja all aggressivitet". Min fråga är då, hade man gjort samma sak i en herrmatch? Istället för Rush fick Frida Grahn och Anna Brännvall chansen att spela. Defensivt klarade man jobbet galant men Frida Grahn kastade bort alldeles för mycket bollar i anfallet. Nåväl. Sådant tror jag att coach Dennis Pihl kan ha lite överseende med en kväll som denna. Inte nog med att man knäckte Solna. För Dennis Pihl måste segern ha känts som en personlig revansch med tanke på all skit han fått efter att klubben valde bort Näsström, Bacon och Andersson. Men så kände inte Pihl. -Nej, faktiskt inte. Jag trodde att det skulle kännas så men jag känner bara glädje. Inget annat, sa han efter matchen. Så här i efterhand, allvarligt. Maria Näsström håller klassen, Bacon är elakare än någonsin och när Andersson är frisk spelar hon på landslagsnivå. Men de tillhör det förflutna. Hade Luleå Basket valt den vägen, igen, hade man istället sagt hej då till Frida Grahn, Frida Aili och Leah Rush. Nu vet man att Solna inte är ett omöjligt lag att slå. Något som i alla fall jag har vetat en längre tid. För mig har det bara handlat om en tidsfråga, och det säger jag utan att ha sett Solna spela särskilt många gånger. För mig har det nämligen hela tiden handlat om att få harmoni i en grupp med så många starka individer där flera är van att spela hysteriskt mycket. Att hålla alla nöjda liksom. Första förlusten är ett faktum och det som blir spännande nu är att se hur Solna kommer tillbaka. Helt klart är att Luleå Basket har ett mentalt övertag och i ett eventuellt slutspel kan det bli roligt. Mycket roligt. Vissa saker förändras i alla fall inte. Maria Näsström ser fortfarande ut att ha lika roligt på basketplanen. Verkligen. Näsström var också den som blev "syndabocken" efter att ha foulat Frida Aili precis i samma sekund som slutsignalen ljöd. Jag hann tänka många tankar innan Aili hade gått fram till straffkastlinjen och publiken tystnat. Den största tanken var "hur jäkla nervös ska hon vara nu?". Inte särskilt visade det sig. -Jag gillar sådana situationer. Det är helt enkelt riktigt roligt, säger Aili efter matchen när det mesta hade lugnat sig. Sådant kan jag imponeras över. Snacket om vem som är bäst, Näsström eller Aili, sparar jag ett tag till. Men konstaterar att just igår var det ingen Luleåsupporter som hade velat byta Frida Aili mot Maria Näsström. Vi nöjer oss så. Luleå Hockey står inför en "hyggligt" viktig vecka. Tre hemmamatcher och det är nu eller aldrig som gäller. Män eller möss? Vi får se.
