Krönika: Plannjas egen Lagerbäck-story
Krönika av Ludde Wästfelt
Inte när det gäller att, just, tänka efter.
För det händer ständigt en massa saker som får dig som utomstående betraktare att fundera över hur, eller om, människorna i fråga har tänkt efter överhuvudtaget.
Och svaret blir alltid ett nej.
Plannjas Håkan Larsson är den senaste i ordningen av idrottspersonligheter som inte verkar ha tänkt efter. Att sitta på casino i Sundsvall till 03.00 på matchdagsmorgonen är inte bara korkat. Det är fullständigt olämpligt av ett proffs, av en spelare som har idrotten som yrke och det ska, helt enkelt, inte få förekomma.
Och här kommer eftertanken in i bilden.
Jag känner Håkan Larsson sedan länge, länge och har alltid betraktat honom som en synnerligen jordnära person och det gör mig bekymrad att konstatera att det är just han som slarvat, nej, det är fel ord, åsidosatt de oskrivna regler som Plannja Basket har.
För här handlar det om personligt ansvar, inga direkta pekpinnar finns, och det vet jag efter tidigare samtal med coachen David Visscher som menar att varje spelare ska använda sitt sunda förnuft.
Bra så, men det behövs tydligen någonting mer än så och jag ser inget annat än att klubben omedelbart reder ut vad som gäller, ger Larsson en kraftig reprimand och sätter upp direktiv.
Klara och tydliga.
Norrbotten, Luleå och Plannja har fått sin egen Lagerbäck-story. På gott och ont.
Nu sitter jag här utan den exakta bakgrunden, utan att egentligen veta varför och hur omständigheterna varit. Men det råder ingen tvekan om att det Håkan Larsson gjort är fullständigt fel och helt förkastligt.
Samtidigt tror jag, tyvärr, inte att det är alltför ovanligt. Betalda idrottare har, väldigt ofta, en hel del tid över, de är vana vid spänning och vana att det ska hända någonting. Jag vet att nätpoker snabbt blev synnerligen vanligt i idrottskretsar över hela landet och att det spelas en hel del vanlig poker in på småtimmarna både här och där under helgerna.
I Luleå också.
Det ska, som sagt, hända något och poker är också en tävling, en utmaning och ett sätt att fördriva tiden. Det kan också, snabbt, bli en vana som är svår att bryta sig ur. Tillgängligheten har ökat lavinartat sedan datorerna tog plats i varje hem och hus.
Men det är inget försvar för Håkan Larssons agerande.
Det finns heller inget försvar för hur hockeyfansen hetsar varandra med tydliga budskap om våld och terror. Nu är inte det här bara hockeyfansens sak utan det handlar om fans i alla de former, i alla de idrotter, som väljer att driva upp hatet mellan individerna på liknande sätt som Luleåfansen demonstrerat inför derbymötet med Skellefteå.
Lite oskyldigt, kan det kanske tyckas, inte så farligt kanske också, men det här handlar inte bara om denna isolerade företeelse utan det kan också sätta igång de mer lägre formerna av mänskliga reaktioner.
Exempel; när man hänger en docka föreställande Jonathan Hedström med en snara kring halsen på infarten till Skellefteå, då är man inte ball längre, inte häftig, inte sansad eller smart.
Då har man sänkt sig och man har, absolut inte, tänkt efter och satt tingens ordning i ett perspektiv.
Hur förklarar DU som pappa eller mamma en sådan docka eller vad texten och bilderna på affischerna som hänger runt om i Luleå i dag egentligen handlar om?
När frågan kommer om man ska slå varandra med baseboll-trän?
Visst, det ska finnas ett naturligt inslag av att man kanske inte älskar varandra i de olika fanslägren men det måste finnas gränser. Visst ska man utmana varandra men gör det på ett smart och uppfinningsrikt sätt. Genom att skapa bästa ramsorna, bästa tifo, häftigaste kläderna.
Ett lag lever av i många stycken av fansens stöd, av fansens KÄRLEK. Fansen, i sin tur, ÄLSKAR sitt lag i med- som motgång.
Det rimmar ibland väldigt illa mot hur man agerar - men det måste vara det som är grunden.
Till sist anser jag att Yvonne Stålnacke bör lämna Luleå Hockeys styrelse snarast.
Så jobbar vi med nyheter