De amerikanska basketspelarna brukar prata om ”the ultimate goal” – det ultimata målet.
Att ta guld är på något vis det enda sättet att maximera en säsong. Då når man fulländelse. Oavsett om man spelar i LF Basket, Luleå Hockey eller Northland Basket är SM-guld det enda målet. Något annat är inte en totalt lyckad säsong.
Hårda bud kan tyckas, men spelarna känner garanterat likadant.
Med det i åtanke var det nog mest bara besvikelse i alla tre ovan nämnda lag.
Luleå Hockey stod för en enorm bedrift som vann serien. Men säsongen går ut på att ta hem SM-slutspelet. Då är 1–4 i matcher mot AIK ett misslyckande.
LF Basket hade kanske inte samma förväntningar på sig när de gick in i slut-spelet. Kvartsfinalsegern över Sundsvall var stark, men att inte slå ut ett Södertälje i en avgörande match när deras storstjärna Johnell Smith saknas – det är för dåligt.
Och när det gäller Northland Basket då? Tja, de var knappast favoriter i finalen mot Telge. Men att torska tre raka matcher duger inte heller.
Ska klubben ta sitt första guld i historien så kommer det krävas att man ibland överpresterar och gör en bragd. Inte viker ner sig.
”The ultimate goal”
uppnåddes inte av något lag den här säsongen heller. Men ett gäng som kom undan med hedern i behåll och ändå överraskade stort positivt var Munksund/Skuthamn. Att de skulle slå ut storfavoriten AIK i kvartsfinalen var en liten bragd i sig och att de sedan också skakade storlaget Brynäs i semin var en överraskning.
Det blev inte det ultimata målet, men det var en frisk fläkt i slutspelstiderna.
Nåja. Mars och april innehöll ju annat än slutspel också. En som faktiskt nådde det ultimata målet var brotterskan Henna Johansson som slog till med ett EM-guld i Belgrad. Men det är det kanske få som minns så här efteråt.
Det kom i skymundan av alla lagidrotter som pågick samtidigt.
Kanske ligger problemet i att vi lättare kommer ihåg misslyckanden än framgångar?