Krönika: Vilken härlig match vi fick se

Jag önskar att alla matcher i ligan kunde ligga på den nivå som mötet mellan Plannja och Solna men jag vet att det är en utopisk tanke ? lika omöjlig som snöfall i Sahara. Men om den svenska basket- och TV-publiken fick se matcher som den i lördags åtminstone någon gång emellanåt skulle ligan få ett lyft. Men. Nu är det inte så utan vi får helt sonika nöja oss med de små russinen i kakan och suga länge på karamellerna. Och för mig fanns det en hel, hel del som jag kommer att suga länge, länge på ? och minnas ännu, ännu längre. Den första var, självklart, Solnas Derrick Tarvers första tio minuter. Eller, rättare sagt, tolv. Tarver var något utöver det vanliga 26 poäng stoppade den stenhårde amerikanen i korgen och han gjorde det på ett sätt som jag aldrig tidigare sett någon göra i den svenska ligan. Visserligen hade Charles Barton en het herre vid namn Trevor Ruffin i sitt lag som kunde skjuta överjävligt långt utifrån och göra ?omöjliga? poäng och ingen glömmer väl heller Doremus Bennermans trollkonster i Jämtlands tröja. Men Tarver var, för att låna från Monty Python, something completely different. Någonting helt annorlunda. En poängmaskin med en skottrörelse som sannerligen inte hämtats ur någon som helst skolbok ? men bollarna small i ändå. Hela tiden. Tarvers första tolv var en fullständigt hänsynslös mosning av allt vad försvarsspel hette i allmänhet och Jim Enbom ? i synnerhet. Han snackade också oavbrutet För Tarver var inte bara omöjlig att stoppa. Han glappade också oavbrutet och talade om, inte minst för Enbom, hur exellent han var ? och hur usla motståndare han mötte. Men vilken spelare. Jag var helt tagen redan i halvtid. Jag kom på mig själv med att bara gå och liksom pusta ut. Hämta andan. Fred Drains totalinsats är det andra jag aldrig kommer att glömma. När han bara plockade av Tarver bollen under den egna korgen i slutet av matchen, när han blockade densamme så han surnade till och tog en, fullständigt onödig teknisk foul i frustration eller när Drains tippassade till John Pettersson, eller när han stal sina sex bollar eller tog sina 16 returer. Helheten var lika imponerande som Tarvers 54 poäng. I alla fall nästan. Drains visade att han var tillbaka efter fotskada och familjetrassel i USA. Och att pensioneringen ligger längre bort i framtiden än en Tarver-trea. Andrew Mitchell lirade med halsfluss och var... helt lysande. På eftermiddagen sade han lugnt att ?jag har inte kommit hit för att vara sjuk?, sedan gick han in och gjorde en av sitt livs matcher. Det är sådana tankar som brukar ge gulddrömmarna reella chanser att bli verklighet. Har ibland känt en viss tvekan för Mitchells attityd. Den försvann i lördags. Larsson gjorde helt klart säsongens bästa match Att Plannja kunde vinna utan Carlos Wheeler var också ett självklart styrkebesked men jag väntar med att hissa laget till guldfavoriter redan nu. Jag vill dock påpeka att coachparet Visscher/Kenttä ledde sitt lag aktivare än på mången god dag och tog de rätta besluten och att Håkan Larsson och John Rosendahl är guldkuggarna i Plannjamaskineriet. Larsson gjorde sin bästa match för säsongen i lördags. Rosendahl måste göra det han gjorde. I match efter match. Vecka efter vecka. Tror Stefan Bergman får problem att vinna guld med det spel Solna visade upp. Tror han får svårt att vinna guld med Mattias Sahlström också. Den gamle hjälten ser allt tröttare ut. Äntligen var det drag i Pontus igen. Vakterna fick, till och med, ta hand om alkoholhaltiga drycker på läktaren. De borde ha burit ut tomtenissarna med påsen också. Eric Elliott tar över som coach i Sallén efter sparkade Henrik Gaddefors. Först värvar han sin ersättare ? sedan blir han coach. Mmm. Till sist: Lina Andersson 2.5 minut efter på 15 km klassiskt. I ett lopp där många av de bästa inte var med. Mörkret på den svenska damskidhimlen tätnar allt mer.

Krönika: Vilken härlig match vi fick se

Svårt att säga om det var den bästa basketmatch jag sett i Pontushallen, konstaterar Ludwig Wästfelt. Man glömmer så fort. Men lördagens tungviktsmöte innehöll, tveklöst, det mesta man kan önska sig av intensitet, spänning, dramatik, artisteri och, inte minst viktigt, b-r-a b-a-s-k-e-t.

Svårt att säga om det var den bästa basketmatch jag sett i Pontushallen, konstaterar Ludwig Wästfelt.
Man glömmer så fort. Men lördagens tungviktsmöte innehöll, tveklöst, det mesta man kan önska sig av intensitet, spänning, dramatik, artisteri och, inte minst viktigt, b-r-a b-a-s-k-e-t.