Kurirens reporter var tvåa på bollen

Det var med viss panikkänsla i kroppen som jag begav mig till de svenska mästarna Isbrytarnas träningspass på Björkskatafjärden i Luleå. Min meritlista från kanotpolo innan passet var inget att stoltsera med. Inför hade jag "tjuvprovat" sporten under en svensexa. Men det passet gav mig bara ångest inför det som väntade mig. Mitt tidigare besök var mer vattenlek än sport. Då paddlade jag runt -välte - ramlade ur kanoten - simmade till bryggan och tömde kanoten. Nu skulle jag helt plötsligt vara en av spelarna bland ett gäng svenska mästare och landslagsspelare. Jag visste att jag var tvungen att övervinna paniken under vattnet. "Shit, hur ska detta sluta?"
När jag kom till Luleå Kajakklubbs klubbstuga möttes jag av familjen Eva och Mats Lindmark som är två av eldsjälarna i kanotpololaget Isbrytarna. - Du har ju testat tidigare, så det är ju bara att ta på dig grejerna, säger Eva Lindmark med ett leende. Mats Lindmark tittar lite undrande mot mig. - Är det något du funderar över, frågar Mats, som verkar ha känt av min lilla ångest. Jag förklarar hur det ligger till, att jag är lite orolig över att sitta fast i en kanot. Speciellt om jag gör det med kroppen under vattenytan. Mats försöker lugna mig och säger att han ska visa hur det går till när vi kommer ut till spelplanen. Under paddlingen kommer nervositeten och tankarna: "Shit, hur ska detta sluta?". Söker bortförklaringar
Mats undervisar mig om hur en variant av eskimåsväng funkar - han glider ner i vattnet och greppar min kajakspets med ena handen och sen är han uppe på nolltid. - Luta dig bakåt och slappna av när du ligger under vattnet och sen tar du dig upp igen, säger han oberörd. Jag börjar tänka på bortförklaringar. Min pappa Tore har problem när han får vatten i öronen - det borde gälla mig också tänker jag. Men då ser jag fotografen Sara Moritz som står redo med kameran på sidan. Jag kan ju inte banga nu. Känslan av att sitta i kajaken är som att halva kroppen är fängslad i en låda. Fötterna är kloss med pedalerna i båten, knäna
sitter fasttryckta mot kajakens överdel. Dessutom är midjan täckt med ett kapell som ska förhindra att jag tar in vatten om jag välter. Det om något ger det hela en viss obehagskänsla. På fel planhalva
Men jag tar tjuren vid hornen och gör som Mats har instruerat. Men det tar inte en sekund, armarna pendlar och panikkänslan är på ingång när jag helt plötsligt är tillbaka ovan vattenytan. - Härligt, det var väl inte så svårt, säger Mats. - Då kan vi börja spela, ropar Eva. Oj, tänker jag och inser allvaret. Nu ska jag paddla kajak, fånga en boll, undvika tacklingar och hålla mig över vattenytan i sällskap med landets vassaste kanotpolospelare. Jag blir indelad i det blåa laget tillsammans med Eva, Mats och Tony Björnström. På andra sidan står Björn Andersson, Robert Harlin och framförallt Åsa Christensen och bara väntar på att få sätta sportreportern på plats. Spelet är igång och jag känner direkt att jag har hittat min plats i laget. Jag borde funka som materialare alternativt reserv på hemmaplan vid lagets bortamatcher och vice versa. Varför? När vi anfaller är jag vid eget mål - när gula laget anfaller har jag hunnit till andra sidan. Den proceduren följer mig under i princip hela matchen. - Kom igen nu Simon. Vi anfaller, paddla nu, ropar Eva flertalet gånger. Och jag kan lova, jag paddlar. Men mest troligt hade jag fått fel paddel, för min kajak gick i svängar likt Ingemar Stenmark på skidor i slalombacken - okej, kanske inte lika snyggt. Letar stroppen
Men jag får chanser att gå in i dueller. Min bevakning heter Åsa Christensen, kapten i Isbrytarnas damlag. Helt plötsligt får jag bollen och passar den snabbt vidare. Då smäller det och jag ligger helt plötsligt 180 grader fel med kajaken. Det vill säga jag är under vattnet och grips snabbt av panik. Jag hinner tänka: "Var är stroppen till kapellet" och sen är jag snabbt ur kajaken. När jag är ovanför vattenytan möts jag av skratt. Tydligen är det roligt att se reportern i vattnet. "Ganska nöjd"
Åsa Christensen bogserar mig och min kajak till bryggan där jag tömmer båten. "Nu jävlar", tänker jag,
innan jag kliver ut. Snabbt är jag i en ny närkamp med Åsa. Och sekunderna senare hamnar jag under vattenytan. Men det här gången tar jag mig upp igen. Jag erkänner, mitt leende är ganska stort när jag är tillbaka i friska luften och det lägger Eva Lindmark märke till. - Haha, en ganska nöjd
kille, säger hon. Jag spelar macho och låtsas som ingenting. Men erkänner ganska snart "Jag är rätt nöjd". Efter det lyckas jag vända ytterligare ett par gånger och självförtroendet är på topp. - Folk brukar lära sig vända ganska snabbt. De märker att det är jobbigare att tömma kajaken än att vända. Och folk vill ju göra det som är bekvämast, säger Eva. Mitt träningspass är över. Ni kanske undrar hur det gick i matchen? Vi förlorade med ett par mål, även om jag gjorde ett mål. Men det var nog mer så att målvakten Björn Andersson stod för ett tveksamt ingripande. Om mina med- och motspelare var Isbrytare så var nog jag som båten i Lasse Åbergs Sällskapsresan (SOS). Ni vet den där osänkbara båten som inte är osänkbar.

Kurirens reporter var tvåa på bollen

"Luta dig bakåt och slappna av när du ligger under vattnet och sen tar du dig upp igen". Hur gör man det när knäna sitter fasttryckta mot kajakens överdel och ett kapell som hindrar en från att ramla ur båten?