Taklampan gav ett starkt sken, som fick mig att kisa. Men blicken var inte helt klar, mer suddig. Någonting var inte som förut, någon hade plockat en bit av mig – och inte lämnat tillbaka den.
Jag försökte minnas kvällen innan och den kom på ett par ögonblick. En väldigt trevlig kväll i Luleås nöjesliv med några bekanta. Vi testade nya öl på Bishop, choklad på Hemmagastronomi och avslutade på All Star. Det sista som var klart på näthinnan var att jag plockade ut jackan ur garderoben klockan 02.30. Sedan svart, nattsvart.
Var befann jag mig? Jag sänkte hakan mot bröstkorgen och såg på mina fötter. Där fanns också en sänggavel i metall. Sjukhuset. Jag låg i en sjukhussäng, men varför? Smärtan i höger armbåge fick mig att flämta efter andan när jag böjde den för att inspektera överkroppen med handen. Revbenen och bröstkorgen var intakta, men de hade också fått sig en rejäl smäll. Bilolycka? Nu nådde vänsterhandens fingrar vänster ansiktshalva. Ingenting. Höger ansiktshalva – nej. Den fanns inte på ytan. Inbäddad i någon sorts plåster eller bandage. En ilning av obehag sköljde genom kroppen. Sedan följde smärtan – och den mest påtagliga kom inifrån. Skelettet.
"Hej, jag heter xx. Jag är din läkare här i dag. Du kom in i natt med ambulans. Du har blivit misshandlad. Vi har sytt ditt ögonbryn med tio–tolv stygn. Det var ett ganska otäckt och djupt sår som sträckte sig åt två håll. Sedan har du också fyra ansiktsfrakturer på höger sida."
Var, när, hur, vem, varför? Frågorna hopade sig och jag hade ingen att ställa dem till. Jag reste mig sakta ur sängen när läkaren gått. Mobiltelefonen. Anhöriga och jobbet var min första tanke. Jag ringde hem och berätta vad läkaren sagt åt mig. Det blev tyst i luren följt av tårar. Jag bet ihop och tänkte att om det var någon gång jag ska hålla mig stark så var det nu. Sedan messade jag min närmaste chef och förklarade att jag förmodligen skulle bli borta ett tag.
Jag hasade mig till toaletten, men bestämde mig för att fästa blicken på toastolen. När jag vände mig om för att tvätta händerna så tittade jag ned i tvättstället. Jag ville inte se. Jag var inte redo för det. Istället gick jag tillbaka till sängen med tankarna som snurrade likt en torktumlare som gick på full effekt.
Mitt öde hade tagit mig till statistiken. Numera är jag en siffra bland de som faller offer för hänsynslöst våld. Något rakt svar får jag förmodligen aldrig och det kanske inte heller gärningsmannen kan ge. Jag fick en notis i tidningen. Det är inte ens alla som uppmärksammas med det. Det försvinner i periferin av rån, narkotikabrott och villainbrott.
Efter två veckor gick jag tillbaka till jobbet och fick andra arbetsuppgifter där jag inte syntes i tv-rutan. Vid tillfället jobbade jag heltid på 24Norrbotten. Men med facit i hand var det alldeles för tidigt. Jag älskar mitt jobb och det var mina första sjukskrivningsdagar sedan jag började på Norrbottens-Kuriren 2 oktober 2007. Men det handlade om att jag höll på att bli galen av att älta varför om och om igen. Direkt det kom in en bil på gården gick jag till fönstret och kikade bakom persiennerna, när jag hörde porten gå upp i trappuppgången kollade jag att dörren var låst. Är det nu de kommer för rond 2? Ruggigt obehagliga tankar följde i spåren av misshandeln. Samtalsterapi och motion hjälpte mig tillbaka på banan igen. Att lägga frågorna bakom mig och gå vidare.
Tio dagar efter smällen gick jag ned till gymmet. Jag körde ett försiktigt pass utan att anstränga mig nämnvärt. Ansiktet smärtade i alla fall, men det var en otrolig frihetskänsla att för en stund få rensa skallen på negativa tankar – och försöka tänka framåt. Jag kände blickarna och förstod dem. Jag såg ut som att jag just hade blivit överkörd, men det sköt jag undan. Jag glömmer aldrig 3 november 2013. En siffra i statistiken.