När vi passerade Kalixälven i Tärendö och kom fram mot en stor äng så sa Charlotte Kalla ill Kurirens dåvarande fotograft Berndt Diméus. "Här är det." Ut ur bilen och iväg. Den här dagen var en av sommarens varmaste med cirka 30 grader i solen. När vi passerat en myr och kom till en djupare så sa Charlotte: "Vi har bara en liten bit kvar till nästa, som är ännu djupare. Till midjan på vissa ställen." Jag förklarade, med andan i halsen efter uppvärmningen, att det var bäst att stanna. "Dimmans" hjärta behövde inte en ännu större kraftansträngning. I själva verket handlade det om att jag tömt en stor del av mina krafter. Jag hängde på i 40 minuter av hennes två timmars pass. Då tog soppan slut och jag återvände hem till familjen Kallas hus i Tärendö för att spola av mig hos pappa Per-Erik innan hemresan till Luleå. Charlotte var kvar ute på myren – och trampade i gyttjan. Fast medveten om att hon knäckt det finska esset Virpi Kuitunen i "mördarbacken" under Tour de Ski.
2010 målade jag med en spritpenna på en vit t-shirt: "Northug "#1" och begav mig till Gällivare en tidig morgon för att haka på Marcus Hellner under hans löppass Dundret Runt, besöka topparna på bergsmassivet. Jag blev väl mottagen vid foten av Dundret och Marcus frågade om vi skulle hålla igen och välja en lättare uppvärmning. Jag sa att han inte skulle ge mig en lättare resa. Det blev ett rent helvete. Vi startade över parkeringen vid skiduthyrningen, mot barnbacken och vidare upp mot Björnfällan. Redan efter ett par minuter började jag se dimmigt, mjölksyran lamslog mina ben – och då hade vi knappt börjat. Hellner hann upp till första toppen, Nordtoppen, vände om kom tillbaka.
" Är det där du är? Jag trodde du sprungit vilse."
Jag var där, men ändå inte. I rätt spår, kullersten, risbuskar, tuvor och skit. Men jag sprang passet med den dubbla OS-guldmedaljören från Vancouver.
För en vanlig motionär var det extrema utmaningar i vår sommarserie "Kuriren testar". Jag ville testa gränserna. Se vad skidåkarna egentligen gick för. Och det var verkligen en aha-upplevelse.
Det är sex år sedan jag träffade Kalla i Tärendö.
Fyra år sedan Hellner släpade mig runt topparna på Dundret.
Många år till av en träningsmängd som för utomstående är svår att föreställa sig. Skidåkarna kan inte maxa under alla pass och det gjorde inte Kalla och Hellner när jag försökte följa dem heller. Men ändå är dessa atleter överjävliga.
Jag tippade silver till båda under den inledande OS-disciplinen skiathlon. Hade Kalla vetat om att Marit Björgen är i så risig form skulle jag ha haft fel. Då hade hon grillat den norska skiddrottningen från oxfilé till dansk rödpölse. Hennes stafettsträcka i lördags var fenonmenal, men om ni följt henne under detta OS, inte en superskräll. Hellner gick ut i ledning med ett 15-tal sekunder. Inledde backarna på treans växel och lade sedan in raketväxeln – ungefär som när han dansade upp på Nordtoppen på Dundret.
Jag har en hockeyblogg tillsammans med två kollegor på tidningen. Men OS-hockeyn är inte i närheten av underhållningsvärdet på längdskidorna. Bara en svensk OS-final kan mäta sig, men dit är det väldigt, väldigt långt för ett decimerat Tre Kronor.
Som jag skrev före skiathlon. Passa på och njut. Vi har några få år kvar framför oss med Kalla och Hellner i världseliten. Och det kommer förmodligen aldrig hända igen att länet har två världsåkare samtidigt på dam- och herrsidan.