Fredagen den 27 september förra året blev en, minst sagt, minnesvärd dag i Emma Erikssons liv.
Den spelintelligente Gladanprodukten gjorde stor succé i ligapremiären mot Visby. Northlandguarden hoppade in, var helt oblyg och satte fem av sex tvåpoängsförsök och stannade på elva poäng.
Men mitt i all glädje, strax före slutsignalen, ramlade Eriksson ihop på golvet med smärta i sitt vänstra knä.
– Jag skulle bara in och spela eftersom vi fick en spelare utfoulad och då hände det där. Det gjorde så klart ont, men jag förstod inte att det var så pass allvarligt, säger Emma Eriksson om händelsen.
Vad var första prognosen?
– Vi trodde att jag skulle kunna spela utan operation eftersom korsbandet inte var helt av. Men sen kom läkarna fram till att jag var tvungen att operera mitt vänstra knä.
Knappt fem månader har gått, hur är din status nu?
– Jag är på rätt väg, operationen gick bra och jag fick upp rörligheten snabbt. Rehabiliteringen har gått fort och hittills har det inte skett några bakslag.
När är du tillbaka på basketplanen?
– Mitt mål och förhoppning är att vara tillbaka nästa säsong. Känns onödigt att skynda på det, jag vill inte riskera något och vill sköta rehaben noggrant.
När säger läkarna att du kan träna som vanligt igen?
– I juni.
Förutom skadan, vad minns du från ligadebuten?
– Att jag hade en positiv känsla och att jag gjorde en bra match trots att jag inledde med en turnover.
Du såg nästan generad ut när du byttes in under stort jubel, var du det?
– Det var mäktigt och jag tänkte: "Ska jag verkligen få spela här", det var en häftig och annorlunda känsla. Det var jättemånga från basketgymnasiet och andra kompisar som hejade på mig.
Hur ser du på din framtid i Northland Basket?
– Jag vill inte bli stämplad som hon som spelade en match i ligan. Jag måste tillbaka.
När började du spela basket?
– När jag var sju år började jag i Gladan och i femman på mellanstadiet fick chansen att spela med de som var ett och två år äldre.
Du började spela på seniornivå tidigt, hur gick det till?
– I åttan fick jag en träningsplats hos Luleå Stars. Till en början fick jag vara med en gång i veckan för att se och lära och när jag gick i nian började jag spela matcher i division I.
Hur var det?
– Jag hade tur att det inte fanns så många andra på min position och fick ganska mycket speltid. Jag fick verkligen tid att utvecklas på en högre nivå.
Vad hände sen?
– När jag började gymnasiet kom jag in på basketgymnasiet och då blev det en helt annan träningsmängd. Året med BG i tvåan var hittills min bästa tid i karriären.
Varför?
– Vi vann SM och Scania Cup med BG. Med landslaget vann vi nordiska mästerskapen och jag gjorde tre bra turneringar.
Hur många landskamper har du gjort?
– Jag vet faktiskt inte. Men jag har varit med i U15-landslaget och även spelat U16 och U18.
Hur blev du upptäckt av landslagsledningen?
– Det började med Miki Herkel Cup i Jönköping när jag var 14 år. Vi (Gladan) var ner och spelade och det var första gången jag fick mäta mig med spelare i samma ålder och se min nivå. Jag hade inga förväntningar på landslag och blev chockad och väldigt glad när jag fick beskedet (av förbundskaptenen Paul Burke).
Drömde du om att bli basketspelare när du var yngre?
– Nej, jag har alltid tyckt att det är viktigt med utbildning vid sidan om basketen. Skolan är långsiktig och jag kan inte spela basket när jag är 50 år och då behöver jag ett arbete.
Men du satsar på en basketkarriär nu?
– Jag har alltid velat pressa mig själv och se hur långt jag kan komma. Det kanske låter klyschigt, men jag vill se hur långt jag kan komma.
När märkte du att du var duktig?
– Det var väl när jag kom med i landslaget och började spela i Luleå Stars som 15-åring som jag insåg att jag är ganska bra på det här och att jag ville utvecklas och satsa vidare.
Hur går det att kombinera basketen med skolan?
– Det går bra. Jag går sista året på basketgymnasiet med inriktning på samhällsvetenskap och planerar att söka in till LTU (Luleå tekniska universitet) till hösten eftersom jag har kontrakt med Northland nästa säsong. Jag är intresserad av ekonomi, så det blir nog något med den inriktningen.
Har du några drömmar om att bli utlandsproffs?
– Jag har alltid velat ta allt som det kommer. Just nu är målet att spela i damligan och etablera mig där.
Du är knäskadad nu, har du haft skador tidigare?
– Ja, men aldrig något riktigt långvarigt. Båda fötterna har jag stukat massvis av gånger, jag har knappt några ledband kvar. Sen fick jag även en blodpropp när jag var 15 år.
En blodpropp?
– I ena axeln. Mitt vänstra nyckelben och det första revbenet ligger för tajt vid axeln och när jag lyfte mina armar klämdes en ven ihop och då blev det irriterat och till slut en blodpropp.
När hände det här?
– Hösten 2010. Vi hade haft löpträning och på kvällen svällde hela vänsterarmen upp och blev helt lila från fingrarna och upp. Man trodde att det var mycket allvarligare än det visade sig vara, i själva verket var det inte så farligt.
Men du hann bli orolig?
– Nej, jag tror inte riktigt jag förstod så mycket. Det var nog mer mina föräldrar, min mormor och alla runt omkring mig som var mest oroliga.
Hur länge var du borta från basketen?
– Sex veckor bara. Hellre det än det här, säger Emma Eriksson och tittar ner på sitt skadade vänsterknä.