Momentum är ett sånt där ord som hunnit gå en hel cykel. Det kändes modernt, fränt och lite inne för si så där sju–åtta år sedan. Som så många gånger förr hämtades det från USA och användes allt mer frekvent av våra svenska kommentatorer.
Hockeyexperten Leif Boork fick någon sorts fäbless för ordet, blev synonym med momentum och slet ut den där fräscha känslan. Förstå mig rätt nu, det handlar inte om Boorks ålder och att äldre människor inte kan använda inne-språket. Utan tänk att du upptäcker en ny låt och låter den gå på repeat i två veckor. Till slut ledsnar man och vill hitta något annat. Även om låten är bra vill du inte lyssna mer.
Lite så blev det med momentum.
Nu ligger det och skvalpar där i bakvattnet och ingen vill riktigt använda det. Men man vet att det är ett bra ord att slänga ur sig, som på ett enkelt sätt förklarar något som egentligen är svårt att sätta fingret på. Det faktum att när saker börjar gå ens väg så byggs det upp ett självförtroende som i sin tur leder till att andra bra saker händer.
Där någonstans landar vi i Luleå Hockeys senaste prestationer. Det är ju naturligtvis inte så att alla spelare i laget ökat sin kapacitet från sista dagen i november till första dagen i december, eller att tränarna hittat en hemlig taktik som är oslagbar.
Nej, det handlar om självförtroende – momentum som Boork hade sagt – eller swagger som kanske Karl Fabricius hade dragit till med. "Fabbe" ser jag för övrigt fram emot den dagen han blir tränare (vilket det finns alla kvaliteter för). Där har ni en spelare som hänger med i tugget.
Hur som helst. Självförtroende. Helt plötsligt avgör Per Ledin tre matcher i rad i SHL. Från att ha varit ganska kall visar Cam Abbott upp precis vilken toppspelare han kan vara i ligan. Efter sex matcher där målvakterna släppt in tre mål eller mer – kommer fem matcher med två mål eller mindre i baken.
Det är ingen tillfällighet eller slump.
Jag har reagerat – inte på ett negativt sätt – över Luleås hantering av den tuffa perioden. Från ledningens håll har det varit ovanligt öppet om att det gått dåligt under en tid. Tidigare har det snarare varit ett ämne man helst tassat runt eller sopat under mattan.
"Fem steg av sorg" går ju ut på att till slut nå acceptans – för att ta sig vidare. Om laget gått igenom förnekelse, ilska, köpslående och depression innan dess låter jag vara osagt.
Helt klart är i alla fall att de haft det väl förspänt för att fokusera på känslomässiga bitar. Med den mentale coachen Anders Burström i ledarstaben är jag övertygad om att det tagits åtgärder.
Just mentala coacher ser vi allt mer runt om i idrotten. Samme Burström har ju tidigare arbetat med Northland Basket och inom skidåkningen har både Sofia Henriksson och Charlotte Kalla var sin person de tar hjälp av.
Och så här lär det nog se ut framöver. Just den mentala påverkan på en prestation är ganska oupptäckt. För lag eller idrottsmän som ska prestera på absolut högsta nivå går det inte längre att blunda för den biten.
Oavsett hur man känner för momentum.