Den första slutsignalen brukar ofta vara personlig och på ett litet småroligt sätt beskriva hur den personen hamnade på den här redaktionen. Till en början var det precis så jag också hade tänkt inleda.
Planen var att använda Johnny Cashs låt "I've BeenEverywhere" för att beskriva hur jag gjort det mesta inom företaget utom just sport. Trots att sporten var språngbrädan som till sist gav mig en anställning och som nästan fällde mig vid antagningen till journalistutbildningen då lärarna ansåg att mitt intresse kunde vara för smalt.
Samtidigt är jag allergisk mot att göra som alla andra – bara för att de gör det. Varför skulle jag göra det nu?
I stället tänkte jag ta tillfället i akt och skriva om någonting som jag verkligen vill lyfta fram.
Jag skulle vilja inleda med att tacka fotbollsmorsan som organiserar föräldragruppen och tar på sig fler arbetsuppgifter än vad som är görligt bara för att ingen annan gör det.
Hockeyfarsan som trotsar de kyliga temperaturerna kring rinkarna och följer varje skär som barnet tar.
Eldsjälen i en utnött klubbjacka som prydds av ett föråldrat emblem. Som anländer till anläggningen först, ser till att allting är i ordning när alla andra kommer. Som hälsar domare, spelare, ledare och publik välkomna och vinkar samma människor adjö.
Ungdomsledaren som tar stora delar av fritiden i anspråk för att planera och genomföra en verksamhet som är både utvecklande och lustfylld.
Domare som har sådan stor kärlek till sporten att de offrar hela helger och kvällar för att matchen ska kunna genomföras. Trots att de vet att det sällan uppskattas.
Framför allt ett stort tack till alla föräldrar som engagerar sig i ungdomarna. Som ställer upp och skjutsar, även fast det egentligen inte är deras tur och trots att den där grannen aldrig gör det. Som lägger familjekonflikter åt sidan och kompromissar för att barnen ska hinna med både skolan och idrotten.
Jag har fått förmånen att uppleva både ungdoms- och amatöridrottens verklighet och vet hur viktiga dessa personer är. Hur hårt de arbetar i det tysta och hur många som tar dessa för givet.
På den här redaktionen handlar det mesta om elitidrott. Dagligen pratar vi med och skriver om människor som lever ett liv de flesta bara drömmer om. Men en gång i tiden har de också varit den där tjejen eller grabben som tränat, hoppats och drömt.
Om inte den där bleka klubbjackan med det sneda leendet hade avbrutit sina vardagssysslor för att låsa upp sporthallen när den lille parveln bönat och bett.Eller om inte den stressade mamman som fått alldeles för lite sömn de senaste kvällarna, hade trotsat snöovädret för att köra dottern och kompisen till skidspåret och motvilligt sagt ja när de frågat om de fick åka ett sista varv – trots att alla andra börjat åka hem.
Om baskettränaren inte hade stannat kvar efter träningen och pratat med vinnarskallen som vill sluta för att det inte är något roligt att förlora.
Då hade inte heller jag fått berätta om den hårda vägen för att nå målet. Om det dramatiska upploppet som slutade i guldtårar. Eller lyssna till en hes röst som spricker och för tionde gången under samma segerintervju förklarar att det här inte går att beskriva. Det som enligt mig är det absolut häftigaste och roligaste vi får vara med om inom det här yrket.
Därför vill jag tacka och hylla varenda en av dem som känner igen sig i den här texten.
Ni uppfyller drömmar – därför är ni alltid matchens lirare.