Genom åren har Gällivarebrottaren Sofia Mattsson gjort sig ett aktat namn inom den internationella brottningen.
Det har blivit bland annat VM-medaljer, EM-medaljer och Grand Prix-titlar.
Men 2011 är ett annorlunda år.
Inför den här säsongen har hon bytt från 51- till 55-kilosklassen på grund av hon ska kunna kvala in till sommar-OS i London 2012.
När hon bytte viktklass visste hon om förutsättningarna. Det krävs att hon fyller flera kriterier för att nå sitt andra raka OS (12:a 2008) - först och främst måste hon vara bäst i Sverige för att kvala in till VM där atleterna gör upp om en OS-plats.
För att lyckas med det måste hon vara bättre än en annan världsbrottare - Bodenfostrade Ida-Theres Nerell (Hästveda BK) som vann EM-guld i vintras och som har ytterligare fyra EM-guld på meritlistan.
- Det ska bli spännande att se hur det går, säger Sofia Mattsson.
Den 21-åriga Gällivarebrottaren gillar inte upplägget när det gäller tilldelningen av internationella mästerskapsplatser.
- Men det är klart att jag tycker det är synd, det borde gå att vara två från samma land i ett mästerskap. Nu är det bara en från varje land som får vara med och de verkar inte vilja ändra det inom kort, säger hon och fortsätter:
- Tittar man i Kina och Japan så finns det säkert tio brottare i varje viktklass som de hade kunnat skicka på ett mästerskap. Men det skulle nog ta hur länge som helst om alla länder fick skicka alla sina bra brottare. Men jag tycker att det borde tillåtas två brottare, eller att de tre bästa nationerna på ett VM får skicka en extra till OS.
Knäskada har stört
Sedan Sofia Mattsson bytte till samma viktklass som Ida-Theres Nerell har rivaliteten mellan brottarna trappats upp - inget konstigt enligt Gällivarebrottaren.
- Det är ganska förståligt, det är ju två riktigt bra brottare. Ida-Theres har ju gått bra internationellt och jag har också gjort det, säger Mattsson.
Under vintern har Sofia Mattsson besvärats av en knäskada och det gjorde att hon missade EM i tyska Dortmund, som Nerell för övrigt vann.
Den 5 juni var hon tillbaka på den internationella scenen och slutade trea med mersmak i Österrikes Grand Prix-tävling (Nerell var skadad).
I september avgörs VM i den turkiska staden Istanbul.
- Jag vill vara med i Turkiet och då gäller det först och främst att jag är bäst i Sverige. När jag väl är med i VM måste jag kvala in till OS och för att lyckas med det behöver jag komma bland de fem bästa, säger hon.
För att Sofia Mattsson ska ha de bästa förutsättningarna att nå VM och OS har hon sedan ett drygt år tillbaka bytt bostadsort.
Hon har lämnat Gällivare och Norrbotten för Klippan i Skåne.
- Jag flyttade först och främst på grund av att jag hade förbundskaptenen där (Fariborz Besarati). Sen ville jag se något nytt efter att ha bott i Gällivare under hela mitt liv, det är ju inte direkt världens största stad, säger hon och fortsätter:
- Sen blev exempelvis resorna väldigt långa när jag bodde i Gällivare, varje gång jag åkte på tävling fick jag stanna en natt i Stockholm innan jag kunde åka vidare. Det är skönt att bo i Klippan. Allt är mycket närmare.
Hon är inte ensam norrbottning i Skåne.
- Vi är ett gäng som umgås ganska mycket. Det är bland annat Jenny (Fransson) från Rosvik. Sen är jag, syrran (Johanna Mattsson) och Henna (Johansson) från Gällivare, säger 21-åringen och fortsätter:
- Så jag får jättebra träning. Och vi kör för det mesta två gånger om dagen i ungefär en och en halv timme per pass. Sen tränar jag även ett gäng brottartjejer i Eslöv varje onsdag.
När värsta konkurrenten Ida-Theres Nerell flyttade söderut till Hässleholm bytte hon från moderklubben BK Snar till Hästveda BK. Mattsson har inte några planer på att byta klubb.
- Jag är fortfarande en GSK:are, säger hon.
Men det finns ytterligare anledningar till att Mattsson är kvar i moderklubben - en huvudanledning är den ekonomiska aspekten.
- Det är ingen sport det finns direkt stora pengar i. Men jag har ju stöd från SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) och sen har jag en anställning hos LKAB, det är ingen heltidstjänst. Men ungefär som en deltidstjänst och det är jättemycket värt. Det gör att jag kan träna och tävla mycket.
De senaste åren har brottarfamiljen Mattsson satt Gällivare på brottarkartan. Sofias storasyster Johanna, 23 år, bor också i Klippan. Men lillasystern Lisa, 19 år, har lagt ner sin satsning.
- Lisa kände att hon ville testa något annat och bor i Danmark nu. Lisa sa att hon kunde fortsätta och träna ibland, men det räcker inte. Antingen gör hon det helhjärtat, eller så inte alls. Hon kände att det blev för mycket, säger Sofia Mattsson som dock har tänkt satsa ett par år till på brottningen.
Peking gav mersmak
- Jag tänker att jag ska fortsätta till OS 2012 i London. Sen har jag nog tänkt fortsätta vidare till OS 2016, men det kan ju vara så att jag blir less och lägger av efter 2012, säger hon.
Hon berättar att Peking-OS 2008 gav henne mersmak - då slutade hon på en tolfteplats.
- Oj, det var hur stort som helst att vara med i OS. Jag hade målat upp det som stort i mitt huvud och sen var det också det, säger hon och fortsätter:
- Att vara med i OS första gången kändes väldigt, väldigt, väldigt stort. Det känns bra att jag har varit med om det, nu vet jag att jag bara ska gå upp och göra samma saker som under mindre tävlingar när jag är i London. I Peking var jag extra nervös och jag tror att det påverkade mig lite.
Men OS för tre år sedan är inte hennes bästa mästerskapsminne.
- VM-guldet 2009 är mitt bästa minne. Det är något jag har drömt om att uppleva ända sedan jag började brottas, säger Sofia Mattsson.
Svåra regler
Trots fyra mästerskapsmedaljer på seniornivå har Gällivarebrottaren aldrig riktigt fått samma medieutrymme som exempelvis längdskidåkarna Charlotte Kalla och Marcus Hellner.
21-åringen har sin syn på varför det är så.
- Regler och sånt är svårt för publiken. I fotboll är det så lätt, går bollen i mål så ser alla att det blev mål. I brottningen handlar det om att få någon på mage eller rygg. Det är svårt för publiken att veta: "Är det en etta, en tvåa eller en trea?", säger hon och fortsätter:
- Jag tror att de som inte är insatta i brottningen tänker: "Ja, nu har hon varit bra eftersom hon tog silver". Det är inte så mycket fokusering på exempelvis vilket kast brottaren vann med.
Sofia Mattsson menar att brottningen hamnar i skymundan redan vid tidig ålder.
- I skolan spelade vi fotboll, basket eller innebandy. Det hände aldrig att det var brottning på schemat, även om jag vet att vissa skolor har börjat med det nu, säger hon och fortsätter:
- Så länge som jag kan minnas har brottningen varit en liten sport. Sen vet jag att det var annorlunda förr när exempelvis Ivar Johansson och Tomas Johansson tävlade.