25 maj, 2005.
Jag och min flickvän Marie befann oss på semester på den grekiska ön Rhodos.
Det var dagen D – då det skulle smällas. Magkänslan var bra, mitt lag hade överraskat positivt.
Trots skadeeländet gick de genom både gruppspel och slutspel. Laget hade visat karaktär och vänt underlägen, anförda av Captain Fantastic.
I gruppspelet var det han som såg till att den röda lagmaskinen gick till slutspel.
Brassen Rivaldo gjorde 1–0 för Olympiakos i den 27:e minuten. Mitt lag behövde vinna med tre mål för att klara sig till slutspel. En inte allt för lyckad fransman kvitterade (Florent Sinama-Pongolle) och tio minuter från slutet gjorde unge Neil Mellor 2–1.
Fyra minuter från slutet var vändningen fullbordad. Med en mäktig halvvolley från drygt 20 meter fick han hela Anfield att koka.
När väl slutspelet kom igång var det inget problem med lagmaskinen. Efter segrar mot tyska Bayer Leverkusen, Juventus och Chelsea var mitt lag i final.
Tillbaka till den 25 maj, 2005.
Jag och tjejen gick runt i värmen och rekade inför kvällens match. Vi hittade en pub som verkade okej, en projektor med stor duk – perfekt tänkte jag lyckligt ovetandes.
När vi senare på kvällen kom till puben var allting bra. Vi beställde in dricka och laddade – ja i alla fall jag. Marie hade gjort sitt bästa för att visa stöd, vi hade pluggat namnen på spelarna.
Motståndet var bra, AC Milan med stjärnor som Paolo Maldini, Andrea Pirlo och brassen Kaká.
Spelplatsen var Atatürk stadion i Turkiet – jag önskade att vi var på plats.
Vi var utspelade men...
Efter 45 minuter spel var jag inte lika sugen att uppleva det på plats. Mitt lag var totalt utspelat, managern hade plockat ut fel lag. Varför satt vår tyske dynamo Dietmar Hamann på bänken frågade jag mig innan matchen.
Redan i först minuten började eländet. Frisparksspecialisten Pirlo slog en frispark som kapten Maldini mötte med högern, 1–0.
Sex minuter innan halvtid blev det än värre. Argentinaren Hernan Crespo rullade in tvåan och i 44:e chippade han in 3–0.
Allt var pest, jag orkade inte. Allt var perfekt planerat, jag hade glassat i solen under dagen, ätit en god middag och när matchen väl spelades satt jag med stor ångest.
Jag ville inte se något mer.
Jag klarade inte av det.
”Vi går tillbaka till hotellet och spelar yatzy istället” sa jag till Marie.
”Vill du inte se klart”, sa hon.
”Vi kan se klart på 15-tummaren” sa jag.
”Liverpool är inte så bra va?” sa Marie och fick en tung suck som svar.
När vi kom till rummet så började vi spela, TV:n var på i bakgrunden.
Jag hade ångest, ”varför blev det så här?”, frågade jag mig själv.
Då hände något, Hamann byttes in i halvtid och nio minuter senare var det dags.
Återigen fick Captain Fantastic spela huvudrollen. Harry Kewell slog ett inlägg som gick via kaptenens panna in bakom Dida i Milanmålet. Två minuter senare var det dags igen när Hamann fann tjecken Smicer som sköt ett lågt välplacerat skott i nät – 2–3. Jag slutade kasta tärningar.
”Jag frågade ju om vi skulle se klart där nere” sa Marie.
Nu satt jag klistrad vid världens minsta TV. ”Kom igen nu!”.
... vi kom tillbaka
Fem minuter efter 1–3 och tre minuter efter 2–3 var det dags för kaptenen igen. Han ryckte sig fri i straffområdet och blev neddragen av Gattuso – straff. Alonso sköt straffen och slog in sin egen retur. Mitt lag var tillbaka, jag sprang runt i rummet – helt galen. Min tjej såg skräckslagen ut.
Matchen gick till förlängning och där skedde nästa mirakel. Milans Shevchenko fick ett gyllene läge i slutminuten när han nickade och Jerzy Dudek räddade, när ukrainaren skulle skjuta in returen lyckas den polske målvakten på något sätt styra bollen över ribban.
Matchen gick till straffläggning och väl där var Dudek omutbar, han dansade på mållinjen och blev matchvinnare när han räddade Shevchenkos straff.
Miraklet var genomfört och Liverpools Captain Fantastic Steven Gerrard blev senare utsedd till Champions Leagues bäste spelare – mitt härligaste fotbollsminne.
”You´ll Never Walk Alone”.
Veckans tre höjdare:
1.
Steven Gerrard. tillbaka mot Marseille i veckan och fixade avancemanget på nick.
2.
30-årsfest. Sportchefen Öhrlund fyller jämnt, det ska firas.
3.
Linus Omark och Johan Harju. Luleå Hockey verkar ha hittat sina spetsspelare.