Släkten är bäst
Det finns familjer som alla andra.Och så familjer - som inte är som alla andra.Sedan finns det familjer som familjen Aili - som gillar basket.- De skrämde mig som liten så jag blev rädd för Pontushallen, skrattar Frida Aili, som i dag debuterar i damligan med Luleå Basket.
- Det blev en rejäl förlängning av säsongen men det var häftigt. Då fattade jag inte vad som hänt och nu känns det som om det var länge sedan. Tror fortfarande att jag inte fått perspektiv på det hela, säger Frida Aili när Kuriren träffar henne dagen innan ligapremiären mot Brahe.
Lessnar aldrig
Det är samling kring bordet där det, självklart, diskuteras basket. På längden och på tvären.
Inte så konstigt eftersom mamma Iréne och pappa Bengt har en lång basketkarriär bakom sig och att storebror Oskar lirar i division I med Luleå Steelers som gör säsongsdebut i Östersund på söndag.
Ni lessnar aldrig på basket?
- Nej, det är det bästa som finns. Det är inte bara matcherna och analyserna som gäller utan också alla människor man lärt känna. Och lär känns. Vi har blivit kompisar med massor av ungdomar också genom åren, säger Bengt Aili som berättar att det aldrig är speciellt hårda ord under samtalen. Mer positiv och konstruktiv kritik som, förhoppningsvis, utvecklar sonen och dottern.
I mammas fotspår
Och visst verkar det som om pedagogiken fungerat ganska bra.
För "eleverna" har sannerligen utvecklats på ett positivt sätt och i och med Frida Ailis debut i damligan i kväll sluts cirkeln med mamma Iréne som var stor stjärna i Gammelstad (som senare blev Luleå Basket) under 70-talet.
Målet uppnått
När Kuriren hälsar på är det dan före dan och spänningen nästan känns i rummet. Även om Frida Aili själv ligger ganska lågt inför den nya, stora, utmaningen.
- Jag har knappt hunnit med att det börjar nu. Sista veckan har bara rusat i väg. Men i kväll kommer det säkert att kännas men jag ser verkligen fram emot det. Det är ett av målen i min karriär som uppfylls.
Alla talar om guld till LBBK. Vad säger du?
- Klart att siktet är inställt men för mig är läget lite annorlunda. Jag är ny och har inte varit med om förlusterna så jag koncentrerar mig mer på mina egna saker. Speltid, fokus och utveckling, säger hon.
Skillnaderna?
- Framför allt är det hårdare träning. Mer mängd och kvalité. Sedan är det tuffare över lag. Tjejerna är större och starkare men jag tycker det har gått bra så här långt. Det gäller att jobba hårt.
Rädd för Ponutshallen
Basketsnacket kring bordet går vidare och pappa Bengt berättar att han faktiskt skippade veteran-VM i somras för att följa Fridas äventyr under EM-slutspelet.
- Det var aldrig ett svårt val.
Mamma Iréne fyller sedan i med lite kuriosa av det väsentligare slaget. Nämligen varför dottern blev jätteskraj för Pontushallen - eller Blå Hallen som hon kallar den själv.
- Vi kom sent till en match när Frida var så-där två år. De hade släckt ner i hallen, spotlamporna åkte runt och musiken dånade. Då började hon gallskrika.
- Jag har varit rädd att gå in där jättelänge men nu har, äntligen, skräcken släppt. Jag ska ju själv springa in där i mörkret snart, skrattar Frida Aili.
Jag är inte rädd - jag kan spela.
I kväll är det upp till bevis.
Sedan har familjen basket ytterligare något att dryfta runt bordet.
Så jobbar vi med nyheter