Förra veckan var jag och skrev om European Trophy i Österrike och Slovakien. En fantastiskt rolig resa på alla sätt och vis, men även lärorik. Framförallt i ämnet ”hur man roar en publik”.
I en tidigare slutsignal tog jag upp ämnet att hockeyn i Sverige tappar åskådare och hur man måste jobba aktivt för att få folk till arenan.
I Österrike och Slovakien har klubbarna redan
kommit en bra bit på den vägen.
Det började redan inför matchen mellan Vienna
Capitals–Eisbären Berlin. Helt plötsligt, när vi sitter och skriver våra texter på pressläktaren, drar en trumma igång i högtalarsystemet. Vi tittar förskrämt ned mot isen och ser en stor karl med mikrofon
i handen som står och beatboxar. Det är helt omöjligt att lyssna av diktafonen – men värst av allt är att publiken fullkomligt älskar det.
Den här beatboxande mannen verkar vara
någon form av favorit hos åskådarna och drar ner ett kollosalt jubel. Ändå visar det sig bara vara början av en show som närmast kan liknas vid en cirkus.
I första pausen är det nämligen dags för badkars-rally. Jo, ni läste rätt. Men det går ju inte att ha rally i ett badkar tänker kanske ni. Jorå, det är inga som helst problem. Deltagarna kliver ned i var sitt badkar försett med medar undertill. I händerna får de ett par stavar som de ska staka sig fram med runt en konad bana. Lätt som en plätt, bara man vill.
Och galenskaperna verkar aldrig ta slut. Efter att 20 minuter till avklarats i matchen (som mer och mer börjar framstå som ett bihang till pausunderhållningen) är det hög tid för nästa förnedrings-tävling.
Två personer utrustas med ordentliga
hockeyskydd och spänns fast med någon sorts bungyjump-lina. Målet är sedan att ta sig fram från sargen till bortre tekningscirkeln och hämta så många konor som möjligt till sitt eget bo. Skratten haglar gång på gång som de tävlande misslyckas och faller pladask på isen.
Vid det här laget börjar till och med jag hänga med på noterna och nästan glömma bort att jag har ett jobb att utföra. Även fast det är underhållning på den absolut lägsta nivån man kan tänka sig så upptäcker jag mig själv med att sitta och skratta och vara uppriktigt intresserad av hur det går i tävlingen.
I slovakiska Bratislava tar de mervärdet till ytterligare en nivå när klassiska ”kiss cam” rullas på jumbo-tronen vid varje avblåsning.
Joonas Vihko gör två mål i matchen, men mest applåder får ett par som efter mycket om och men slätar av varandra inför kameran.
Det kanske säger mest om vad den slovakiska hockeypubliken uppskattar under en match. Men ett litet öga kan också de svenska elitserielagen slänga åt det här hållet. För faktum är att långt ifrån alla som går på en hockeymatch är intresserade av sporten. Många följer med en kompis, familj, pojkvän eller flickvän som stöd – och för dessa personer finns det mycket att utveckla i ett matcharrangemang.
Det kan vara en sådan enkel sak som en variant av gamla goda ”Tissots skottduell”.
Däremot är jag evinnerligt glad att Luleå plockade bort sina cheerleaders för en massa år sedan. När kameramannen nästintill var in under kjolen med sin kamera på en tjej i typ 17-årsåldern känns det mer än osmakligt.
Cheerleaders är förlegat i samband med ishockeymatcher, men i övrigt känns det som att Slovakien och Österrike har kommit ganska långt fram i hur man ska erbjuda publiken på plats ett mervärde.
Slutligen får vi väl tacka tomten, Elvis Presley, Sir Alex Ferguson eller någon annan gud för att jorden inte gick under – den här gången heller. Då återstår det bara att önska en god jul och ett gott nytt år till er alla så ses vi på något trevligt ställe, som exempelvis Kurirens spalter, 2013!