Och det är inte så dumt egentligen, att hylla personer som förtjänar det. Kanske till och med något vi gör för sällan inom vår bransch. Fast framförallt tror jag det handlar om att vi hyllar fel personer.
TANKARNA BÖRJADE snurra kring vem som är värd en hyllning. Naturligtvis någon som gjort något bra... Tre Kronor, IFK Luleå eller Alexander Majorov hade varit självklara val. Samtidigt är det utövare som den senaste tiden mest fått rubriker i positiv mening. Det vore lite för enkelt. Hur mycket de än förtjänar hyllningar så är det inte de som behöver det mest.
Nej, istället tänker jag sikta in mig på de små aktörerna som gjort en skillnad för mig i livet. Sådana som jag tycker förtjänar en stor hyllning och som kanske inte så ofta får höra det. Se det som det tacktal jag aldrig kommer få hålla för några idrottsliga prestationer.
”ALLTING BÖRJAR HEMIFRÅN” sjunger Kristian Anttila och jo, nog är det faktiskt så. Åtminstone mitt idrottsintresse. Min mor, och kanske framförallt far, såg till att det alltid fanns bollar att leka med som liten och är väl den största inspirationskällan jag har. Så på dagis fick minsann Mia, Åsa och övriga fröknar, eller förskolelärare som den rätta benämningen är – och så vill vi ju ha det – ta fram klubbor och mål.
Något annat än bollsport var inte heller aktuellt under rasterna på skolan – eller fritiden för den delen. Oavsett om det så var med Eric, Thomas eller Jens jag umgicks. Eller alla samtidigt.
FANTASTISKA LEDARE har jag också fått förmånen att utvecklas under. Återigen måste min pappa nämnas som coachat mig i både ishockey och fotboll och som lärde mig skjuta vristare en sommarkväll på Trolltjärns gräsplan. Just på Bergnäset finns ett otal människor att hylla, men några ligger närmare i minnet. Min fotbollslärare på högstadiet, Andreas Pettersson som är en otrolig pedagog och gjorde lektionerna minnesvärda, Mr Baik – Micke Fleuron, alltid med ett leende till hands och en världsmästare i att skapa god stämning, och så klart ”Tjalle” som verkligen kunde motivera en att ta ut sig helt och hållet på planen. Även mina tränare i Antnäs/Rosvik sista året i ishockeykarriären, Roger och Håkan, förtjänar ett omnämnande.
HYLLAS BÖR också de som ledde mig i rätt riktning till den bransch jag befinner mig i nu. Mellanstadie-fröken Anna som uppmuntrade till skrivande, svenskalärare Åsa på högstadiet och Anders på medieprogrammet som förfinade språket och så klart Lotta på Kalix folkhögskola som är detaljernas mästare. Att medielinjen nu läggs ner och att journalistlinjen tar ett viloår känns oehört trist eftersom det betytt mycket för mig och fostrat en mängd duktiga yrkesmän (och kvinnor för den delen).
Men även skrivandet börjar hemifrån och hade aldrig satts i rullning utan uppmuntring från mina föräldrar och övrig släkt. Jag minns exempelvis mormor och morfars sommar-skola i stugan i Alhamn med mig och min syster när vi var små.
DET FINNS så många fler att hylla. Framförallt kollegor och nära vänner. Största mardrömmen är ju att glömma någon i en sådan här megahyllning. Men tänk då istället att ni är som Tre Kronor, IFK Luleå och Alexander Majorov. Alla vet redan hur bra ni är, så det är så självklart att det knappt behöver nämnas.
Till sist: Avicii, Icona Pop och Hoffmaestro för att nämna några. Det är inte längre Magnus Uggla som dominerar på studentflaken – det hördes tydligt under fredagen. En generationsväxling som jag uppmuntrar. Svenska texter i all ära, men visst känns det lite fräscht och fullt logiskt att 18-åringar spelar det som 18-åringar lyssnar på. Inte det som faller 38-åringar i smaken.
Jo just det. Jag är inte bättre än spelarna i Luleå Eskimos på amerikansk fotboll. Men mer om det i tidningen senare i sommar. Nu tar jag semester.