Att det är nya tider i mediabranschen behöver jag knappast gå in närmare på och uttråka er läsare.
Webben först.
Sidvisningar räknas.
Mycket klick lika med mycket bra.
Inga större konstigheter – ju fler som är inne på din sida, desto mer exponering för annonsörer.
Konstigheten är snarare att det blir allt konstigare artiklar som på något konstigt vis lockar till läsning. Ta skid-VM som exempel. Vårt reporterteam på plats levererade mängder med texter. Avslöjanden, guldhyllningar, stalltips och bakom kulisserna-material. Men vad var mest intressant för gemene läsare? Jo, en misstolkad fråga från en journalist på vår konkurrents tidning.
Det tycker jag känns skabbigt.
Inte kanske just det faktum att sådana artiklar är mest läst. Allt som sticker ut från normen har ju ett värde och blir på sätt och vis en nyhet. Däremot känns det sisådär när exempelvis en frågeställning kring åkarnas underkläder blåses upp som den mest intressanta texten att läsa för dagen.
Problemet är inte heller att sådana texter existerar. Jag tycker det är skönt med någon nyhet som är helt irrelevant för det sportsliga. Vissa saker kan ju faktiskt ha stora värden och man lär känna nya sidor av stjärnorna (nej, inte om de föredrar string eller boxer).
Problemet är snarare att vi journalister tycks bli dummare och dummare. Det blir allt fler artiklar som helt sonika handlar om korkade frågor eller misstag från reporterns sida. Och på webben säljer det som bara den. Om man letar klick är det nästan så att vi borde uppmanas att clowna till det.
Varför inte iscensätta någon klassisk lustighet. Typ lägga ut ett bananskal framför podiet på en presskonferens och sätta upp ett par kameror ur olika vinklar. Och sen kommer Anton Olofsson, från lilla lokaltidningen Norrbottens-Kuriren, gående helt ovetandes om den fara som väntar honom. Men i sista stund ser han det gula skräpet på golvet, böjer sig ner för att ta upp det och när Charlotte Kalla för tolfte gången under mästerskapet säger att "det känns väldigt inspirerande", reser han sig sakta upp, tar några steg mot sopkorgen, tappar fotfästet på en blöt fläck och faller handlöst bakåt.
Det hade förmodligen blivit en viral världssuccé.
Man kanske till och med kunde skapa en avdelning på webben som heter Norrbottens funniest journalist videos där alla möjliga tokigheter samlas på ett och samma ställe. Lättillgängligt och bra.
Okej, jag provocerar. För det är väl så en krönikör gör.
Men jag tror poängen når fram.
Det finns gränser för allt – och med den utveckling som sker tror jag vi börjar närma oss den vad gäller journalistens roll.
Det vill säga att förmedla nyheter. Inte skapa dem.
Skapa nyheter går överlag inte hem hos mig.
Ta exempelvis den norska supportern som av en slump bara råkade springa in i en björk i en perfekt kameravinkel när – tro det eller ej – Marit Björgen passerade i spåret.
Men den händelsen – som nästan kändes för bra för att vara sann – var det få som ställde sig kritiska mot. Istället fick den norska skidstjärnan svara på frågor om den helgalna supportern efter sitt lopp.
Senare visade det sig, så klart, att allt bara var bluff.
Själv drog jag en djup suck och slog på en film.
Så hanterar jag det när verkligheten inte är tillräckligt underhållande.