Sommaren är snart över.
OS har nyss börjat.
Gemensamt är att båda två känns otroligt iskalla.
Vädret avhandlar vi snabbt.
Alla vet hur dåligt det har varit (oavsett om vi toppar solligan eller inte).
Ingen gillar att prata om det.
Förväntningarna var höga efter fjolårets härliga sommarmånader och vi kan enkelt konstatera att det inte riktigt blev så i år. Även om vädergudarna var generösa nog att ge oss en helt okej midsommar och vad som verkar kunna bli ett fint Luleåkalas. Överlag ändå en besvikelse.
Och besvikelse känner jag också över OS. Inte just medaljskörden. Tvärtemot sommaren, hade jag absolut inga förväntningar överhuvudtaget. Så tre medaljer till dags dato är väl ungefär vad som känns rimligt.
Nej, det är själva OS-känslan som saknas. Och de flesta jag pratat med känner samma sak. Folk ser hellre fram emot ishockey-säsongen eller slutspurten av fotbollsserierna.
Jag har funderat lite över vad det kan bero på.
I truppen har vi härliga prickar som Håkan Dahlby och ... hmm ... och ... nej, det tar stopp där.
Så kanske har det med avsaknaden av svenska profiler att göra? Framförallt då i de större sporterna.
Någon snackis att haka upp på. En rolig sådan. För Therese Alshammars vara eller icke vara må ha blivit en följetong. Men finns det inget roligare eller bättre att rapportera om?
Sen är det ju bara att inse att alla utövare i de större sporterna har misslyckats. Sarah Sjöström, handbollslagen, fotbollslaget och fler lär det bli.
Tjusningen med OS nu för tiden, och det som gör det värt att följa, är de små sporterna som aldrig annars får någon uppmärksamhet. Jag tänker på skytte, brottning och rodd för att nämna några.
Och jag skulle gärna se ännu fler idrotter av den mindre skalan ta plats i framtiden.
Att en sådan stor sport som baseboll försvann efter Peking är för mig obegripligt. I USA är det bland det största som finns tillsammans med den amerikanska fotbollen. Även i Europa finns ett stort intresse, även om den inte utövas lika frekvent.
Men i OS platsar inte baseboll. "De bästa deltar ju ändå inte" var argumentet.
Hallå IOK, vad säger ni om herrarnas fotbolls-turnering då?
Två andra sporter jag gärna skulle vilja se göra intåg i spelen är MMA och snocross. Den senare på vinter-OS så klart. Även de olympiska spelen måste moderniseras ibland. Och just nu är det två sporter som är kraftigt på uppgång. Två grenar som ligger i tiden och som dessutom gör sig bra i TV.
Vilket för mig in på två härliga länsprofiler som är värda att nämnas. MMA-fightern Niklas Bäckström från Luleå och Älvsbyföraren Emil Öhman.
Bäckströms framfart i kamsporten upptäckte jag för lite mer än ett halvår sedan - att det inte bara är på lattjo utan att det är en seriös satsning att bli nummer ett i världen. Och det skulle inte förvåna mig om han lyckas. Med den tjurigheten, självförtroendet, viljan och talangen kan det bära hur långt som helst. Sen är det omöjligt för oss som journalister att ogilla idrottsmän som ger så fantastiska citat i sina intervjuer. Där kan fler ta efter.
Emil Öhman är väl raka motsatsen i sin personlighet. Lugn och sansad - men ändå väldigt ärlig i intervjuer. Liksom Bäckström snackar vi om en oerhört noggrann och seriös idrottsman. Fast som valt en sport som inte omringas av glamour.
Därför vore jag den första att unna någon av dessa två att få det som en morot i framtiden. Att ha chansen att kvala in till ett OS.
Då skulle i alla fall jag sitta klistrad framför TV:n.