Min slutsignal kommer enbart att handla om golf.
Så är ni inte intresserade av att läsa om mina tankar om denna sport så är det nu hög tid att byta sida i tidningen. Eller varför inte scrolla bort till en annan artikel om ni läser texten på Kurirens eminenta hemsida.
Ni som uppenbarligen valde att stanna ska få ta del av några av mina tankar om golf. Jag ska mestadels klaga eftersom det är så jag funkar när det gäller denna fascinerande sport.
Jag kommer att svinga fritt mellan ämnena och det kan vara svårt att hålla fokus – precis som under en 18-hålsrunda.
Som amatörgolfare från Norrbotten känner jag mig ganska bitter vid den här tiden varje år. Så är det alltid.
I år känner jag mig lite extra less och jag lägger oavkortat större delen av skulden på sociala medier. Då menar jag framför allt instagram och facebook.
Mitt resonemang är enkelt. Att personer i min bekantskapskrets från södra Sverige lägger upp bilder från grönklädda golfbanor i 15-gradig värme ger mig ett vattentätt stöd till min bitterhet.
Här hemma är det snöblandat regn, slask och avstängda banor. Inget konstigt i sig – men den korta säsongen är jobbig för mig som entusiast.
Bara vetskapen att exempelvis min svägerskas man är och letar golfbollar i skogen utanför Stockholms innerstad gör mig även avundsjuk, lite smått irriterad – och givetvis bitter.
Jag väljer att stanna där. Att klaga ännu mer på den korta säsongen i Norrbotten innebär bara att några läsare ber mig flytta söderut i stället. Tro mig, jag har varit med om det vid tidigare golftexter. Och jag står för mitt svar – jag stannar kvar i Luleå och är och kommer för alltid att vara en negativt inställd golfare.
En helt annan grej.
Är det inte ganska larvigt med Ryder Cup och Solheim Cup? Jag tycker det.
Hur häftigt är det egentligen att USA möter Europa i golfspel. Under en helg har världens bästa utövare på herrsidan personalfest på bästa tv-tid. Det känns som att Ryder Cup är förlegat. Det är möjligt att det förr i tiden kändes häftigt att se hur lilla Europa lyckades mot stora starka USA. Men numera känns det bara ploj och en aning töntigt.
Under en helg springer vuxna män runt och kör high five med varandra. Kramas, svär och dricker alkohol i direktsändning.
Damernas Solheim Cup känns väl något striktare. Men kvinnor har nog lättare att vara kvinnor tillsammans. Medan herrar förvandlas till pojkar i grupp ...
Jag har för lång baksving. Det är jag medveten om.
Det verkar även som att alla jag spelar med är ganska snabba på att uppfatta det. Att mina kamrater lägger märke till det är ingenting konstigt eller störande moment. Men att andra – personer jag inte känner – också väljer att poängtera det varje gång jag är ute på banan är konstigt och ibland rent av irriterande.
När jag är ute på banan och har inlett rundan så har jag fått kommentarer redan innan hål 3 är avslutad: "Vet du om att du har lång baksving?".
Jag brukar svara typ: "Ja, jag vet. Jag försöker korta av den, men det är svårt. Tack". Fast jag egentligen vill svara: "Nähä".
På den senaste punkten är jag faktiskt lite av en kålsupare. När jag själv träffar en främmande person kan jag gå och bita mig i tungan i nio hål innan jag ska ge tips och råd.
Men det är ju riktigt störande när en okänd person (ibland jag) – som man nyss träffat för första gången – ska bry sig i ens golfande.
Det är ju inte så att det omgående blir bättre om jag säger att Kristina Andersson står för nära bollen när hon ska slå ut från tee. Och det är ju inte så att jag känner mig vassare om Kristina säger åt mig att jag har lång baksving.
I stället går jag runt i några timmar och ser klubbladet i min ögonvrå och sprider bollarna till höger och vänster. Och allt är givetvis Kristinas fel – även om jag vet att det egentligen är mitt eget huvud det är fel på.
Innan jag plockar in golfklubborna, putsar skorna och fäller ihop vagnen ska jag klaga på en sista grej. Eller rättare sagt komma med en uppmaning till alla golfare.
Om ni ska tävla nästa sommar – se då till att ha ett spelhandikapp som är korrekt. De som har för lågt får skylla sig själva – men de som har för högt måste ta sig i kragen.
I somras genomförde jag (15,2 i handikapp) min polare "Svingen" (14,0) en bra tävling (trodde vi) och gick fyra under par. Vi slutade på 27:e plats – åtta slag efter vinnarduon och jag blev som vanligt – bitter.
Tills sist: Trevlig helg, ta hand om varandra!