Webb-TV: Johanssons karriär tog slut efter en träning
Vägen till elitserien är lång. Mycket lång. En dröm som är extremt svår att uppnå. Norrbottens-Kurirens reporter Jon Johansson är en av dem som aldrig kommer att lyckas.
TEKNIKTRÄNING. Jon Johansson fick börja passet med lite skridskoträning tills tränaren Roger Rönnberg var nöjd(are). Foto: PETRA ISAKSSON
Foto: Petra Isaksson
De är beredda att köra över allt och alla för att nå sitt mål och jag befarar att jag inte är något undantag. När jag äntrar Luleå Hockeys omklädningsrum och slår mig ner på Lubos Barteckos plats möts jag av blickar från en handfull spelare som gör sig i ordning. Några småskrattar när de ser mig, andra ser ut som livs levande frågetecken. - Kolla, han kan inte ens knyta skridskorna själv, säger Roger Kyrö på väg ut till ishallen. Även Roger Rönnberg är på plats. - Du vet att Niclas Wallin ska vara med, va? Han måste få träna lite tacklingar inför NHL-säsongen, säger tränaren. Jag känner mig hedrad. Efter 23 år av fysisk hälsa ska jag nu få offra mig själv, allt för att Carolina Hurricanes box play ska fungera i vinter. Undrar om jag får någon Stanley Cup-ring om 95-kilosbjässen från Boden med en bröstvärmare räddar 2009 års finalserie från att avgöras på övertid, och sedan skjuter titeln till Hurricanes? Men jag behöver inte fundera länge. Tack och lov så slipper jag tacklingsträningen. Och jag slipper täcka skott. I en utrustning med slovakisk prägel, Lubos Barteckos tröja och Jaroslav Obsuts hjälm, kliver jag ut på isen. Roger Rönnberg har synpunkter på min skridskoåkning och vill testa mig innan spelövningarna. Jag åker mig trött för att vinna tränarens förtroende och lyckas krångla mig igenom de flesta övningarna. - Nu ska du göra en kullerbytta. Ta lite fart, böj dig ner och slå en kullerbytta på isen, säger Roger Rönnberg och fortsätter: - Det här måste du klara om du ska få vara med och spela. Taggad till tänderna tar jag sats, glider genom mittcirkeln i Coop Arena, böjer mig mot isen och satsar helhjärtat på att ta mig runt. Johansson blev Holmström
Huvudet dunsar i isen och Jaroslav Obsuts svarta hjälm räddar skallbenet från att spricka. På väg mot den fullbordade kullerbyttan märker jag hur benen plötsligt viker sig och jag sjunker ihop åt vänster. - Ja ja, det är godkänt. Vänta här, säger Roger Rönnberg och skrinnar iväg mot en av målburarna. Där står en handfull spelare och pepprar målvakten Mattias Modig med skott. - Kom hit! Du vet väl hur Tomas Holmström brukar göra? ropar tränaren mot mig. Jag skrinnar in framför målvakten. På båda sidor om mig står hungriga forwards beredda att slå in eventuella returer. Allt annat hänger på mig. Jag ska täcka målvakten så att han inte ser ett dugg. Ännu bättre om jag lyckas styra in pucken. Första skottet får jag klubban på, men Mattias Modig har inga problem att rädda. När andra skottet går trycker Modig klubbhandsken i ryggen på mig. Jag vacklar till, får pucken på handsken och styr ner den i sarghörnet. Långt från farligt område. Sedan blir det bara sämre och sämre. - Ska vi byta plats? säger den österrikiske testspelaren Thomas Raffl till slut. Han har stått till vänster om mig, beredd på de returer som aldrig kom. - Du kan ta en paus så spelar vi sen, säger Roger Rönnberg och jag tar mig genomblöt i svett till sargkanten och vattenflaskorna. Det är första gången i livet jag bär en hockeyutrustning och trots närheten till isen är det allt annat än svalkande. Jag pustar ut under resten av övningen, innan det är dags för nästa prov. Mitt kämpande framför mål har gett gehör och från och med nu går jag under smeknamnet "Holmström". Dags för spel. De två målburarna är flyttade och står bara ett tiotal meter från varandra. Modig och Törnqvist har intagit position. För de andra är det spel en mot en som gäller. Man mot man. För mig gäller det att hjälpa Gusten Törnqvist och skicka in pucken bakom Mattias Modig. Det kan tyckas nog svårt, men det finns dessutom ytterligare ett hinder. Mikael Lidhammar står i vägen. Och han flyttar inte på sig. Tvärtom. Han verkar fast besluten att flytta på mig. Gusten gjorde mål i stället
Efter han gjort sitt första mål på min lagkompis Gusten Törnqvist, koncentrerar han sig mest på att få mig på rygg. Trippingar, tacklingar i ryggen och andra fula knep avlöser varandra och jag har fullt sjå med att hinna få mig upp på benen innan nästa smäll. Den ende i mitt tvåmannalag som får iväg ett skott mot mål är Gusten Törnqvist... Nästa gång, mot junioren Johan Pettersson, går det bättre. Fast ändå inte bra. Målen rasar in bakom Gusten, som inte får mycket hjälp av sin försvarare. Men plötsligt ligger pucken på mitt klubblad och jag föser med en backhand iväg den mot mål. Och den slinker in..! Till 1-5 eller 1-6 bakom en målvakt som nog mest ser vår rafflande fight som en vilopaus. Nåväl, nu är det i alla fall bara en övning kvar. Straffar. Men inte vilken typ av straffar som helst, utan strippstraffar. För varje miss åker ett plagg av. Jag förstår att sistaplatsen ska bli min, men chansen att få en elitseriemålvakt att kapitulera ger en extra motivationskick. Men det går inte så bra. Jag är nära mål en gång, då pucken i sista stund styrs ut mot sargen av målvakten. Sen slår jag snyggt in en retur med backhanden, men det räknas ju inte. Allt medan plaggen blir färre. - Du får ta av dig tröjan, men mer än så vill vi inte se, säger Roger Rönnberg och ställer sig vid sargkanten. Sista chansen. Jag tar pucken i mittcirkeln och närmar mig målet och Gusten Törnqvist. Men målvakten lägger sig raklång på isen och slår med klubban undan pucken från farligt område. Jag hinner knappt reagera innan min hockeykarriär är över.
Fakta / på en skala 1-10 Sommarfaktor: 1 Glädje: 9 Svårighet: 9 Raggningsfaktor: 3 Smärta: 7
Så jobbar vi med nyheter