Vissa slåss för sin överlevnad och stolthet i botten av tabellerna, andra för ära i toppen. Själv tillhöra jag den skara som kämpar tillsammans med mitt lag mot dåligt självförtroende i livsviktiga sexpoängsmatcher. Och visst är det en väsentlig skillnad på allt runt om kring när du ligger kring det där domedagsstrecket som förkunnar att du är för dålig. Självförtroendet sviker. Publikens frustration både hörs och syns – eller inte syns på grund av att de väljer att stanna hemma. Vart du än är hör du frågor och påståenden, från dig själv eller andra, som inte gör något annat än sätter dig i försvarsställning.
Måndagar på jobbet har senaste tiden varit som att kliva in oskyldig till en rättegång där frågorna och påståendena haglar. Så fort ordet förlorare, förlust eller något sådant näms så tar det inte länge innan "Notas", "Notviken" eller "Engberg" ekar i redaktionen.
– Jaha, ska vi kolla tabellen då. Börjar se tungt ut?, säger den ena medans den andra börjar prata om att Haparanda ligger otäckt sist.
– Ja, fast då har de inte mött Notviken. Där kan de nog få en seger, säger den ena igen och flinar.
Och så fortsätter det.
Klev in på Konsum här om kvällen. Och han inte längre än till frysdisken innan jag hörde ett jagande rop.
– Hörru Engberg, inte fan är ni så dåliga så Ohtana/Apua, Infjärden och Hemmingsmark ska hamna före er i tabellen.
Och då har jag inte nämnt telefonen. Efter varje mindre smickrande resultat får jag hålla ett flertal försvarstal. Men som en igelkott rullar jag ihop mig och fräser ut den ena försvarsklyschan efter den andra. "Några vinster så är vi med i toppen – tabellen är sjukt jämn", "Spelmässigt var vi bra. Vi sätter inte chanserna", "Det är perfekt att ha Heden nu på fredag (läs lördag), där slår vi i underläge" och "Vi har varit i de här situationerna förr". Sen blir det att skylla en del på domarna och de där jäkla marginalerna som alltid går emot en. Men det är också i de här striderna man hittar goda vänner som följer med livet ut. Det är här man knyter band. Och det gör mig glad att se att även det händer i årets trupp.
När man inte svettas och gör allt för att höja sitt sargade självförtroende på träningar och matcher så sitter man tillsammans i omklädningsrummet i skydd mot omvärlden och drar den ena klyscha efter den andra för att på något sätt övertala sig och själv och varanndra att vi faktiskt inte är så här dåliga.
Sen är idrott dagsfärsk. När Kalix nu tar klivet upp i trean. Vem kommer komma ihåg de trevande säsongerna i fyran? Om Bergnäset skulle åka ur tvåan och starta trean med idel vinster. Vem skulle komma ihåg raset ur tvåan? Nu känns det som att jag återigen drog av en försvarsklyscha för mig själv. Så varför inte försvara den klyschan med en till. Faktum är att jag bokstavligt älskar när det börja blåsa snålt. När varenda rörelse på planen är ett obstinat sätt att tysta alla som gapar och gottar sig i lagets svåra situation.
Det är det som får den gamla kroppen att tända till. Det är alla de här sexpoängmatcherna som får adrenalinet att pumpa. Att tillsammans med sina lagkamrater ta sig över den där kullen. Att i slutändan få stå i ett omklädningsrum i Haparanda i början på oktober sjungandes, skrikandes och kramandes. När man på 90 minuter blåst ur månader av nervositet och frustration. Och vänt allt till en lycklig saga. Sen, helt plötsligt så möts du av "Fan, det var starkt gjort. Nu gå vi med spänning in i nästa säsong".