Videon är inte längre tillgänglig
Klockan börjar närma sig ett på natten när Kuriren kliver in på Hilton – fighterhotellet där efterfesten hålls.
Musiken är hög och det första vi möts av i foajén är maincard-vinnarenGegardMousasi som tar bilder med fans. I en soffa sitter blåslagne Andy Ogle och försöker glömma sin förlust från tidigare. En annan som vill fly verkligheten ett litet tag är Tom Niinimäki. Med sitt följe går han raka vägen förbi festligheterna och tar hissen upp till rummet.
Som av en slump plingar det till och precis när finländaren har klivit in i hissen stiger Niklas Bäckström ut ur en annan.
Han är klädd i jeans, långärmad tröja och solglasögon. Efter sig har 24-åringen sina managers och han får gå och hälsa på var och varannan människa på hotellet. Ett stort jubel bryter ut när Bäckström kommer fram till bordet som hans klubb, Allstars, sitter vid.
Några minuter senare går han fram till undertecknad, ber om ursäkt för att ha dröjt och slår sig ner i en soffa i ett hörn där musiken är lägre.
Hans lycka skiner igenom.
– Jag känner mig rätt cool nu faktiskt, det låter kanske löjligt men jag känner mig verkligen det, säger han.
Innan Niklas Bäckström anlände till efterfesten fick Kuriren också en pratstund med hans pappa, den förre Luleå Hockey-tränaren Thomas "Brocke" Bäckström som var på plats i Berlin för att följa sonen.
– Jag kan sammanfatta det med ett ord – nervöst. Jag har varit med de andra sönerna, Magnus och Stefan och deras respektive, och hela dagen har varit nervig, säger "Brocke".
Just bröderna har spelat en stor roll i 24-åringens intresse för sporten MMA. Det var tillsammans med de och hans kusiner som Niklas Bäckström började följa UFC. Första matchen som Luleåkillen såg var den klassiska där Gary Goodridge kopplar ett krucifix-grepp på Paul Herrera och knockar honom med flertalet armbågar i huvudet.
– Det förste jag tänkte var "shit va coolt", men det där kommer jag aldrig våga göra, berättar Bäckström själv.
Rädslan försvann dock fort. Han slutade med ishockey i 15-årsåldern och började träna jujutsu i Luleå. Hemma gick han matcher mot sina bröder inne på deras rum. Det fortsatte sedan med shootfighting och thaiboxning, men efter ett tag kände han att utvecklingsmöjligheterna började bli begränsade.
18 år gammal tog han beslutet att flytta till Stockholm. Utan arbete och bostad – men med en vision.
– Det jag hade med mig var en hockeytrunk kläder. Jag flyttade runt mycket i början, från en kompis till ett annat ställe och sov på soffor.
Till en början använde han sina fondpengar för att överleva, men efter två månader skaffade Niklas Bäckström sig ett jobb. Efter tre år fick han också en egen lägenhet.
Thomas "Brocke" Bäckström minns än i dag vad som gick genom hans huvud när sonen skulle flytta.
– Först tänkte jag, vad är MMA egentligen? Jag såg highlights och det är ju krig, vad är det frågan om? Men sen sa han "farsan, mina kompisar är ute och festar 3–4 dagar i veckan, jag tränar 3–4 gånger per dag och äter jättenyttig mat". Så jag insåg snabbt att det är nog inget dumt val, säger "Brocke".
Det är en osäker bransch, var du aldrig orolig?
– Jo absolut, men har man en dröm ...
Undertecknad tar upp mobiltelefonen och visar en bild för Niklas Bäckström när han precis kopplat grepp och stryper ut Tom Niinimäki. Han ler lite i soffan och konstaterar:
– Jag är skitbra på den där rear naked choken. Får jag halsen är det över.
Hann du tänka "nu vinner jag"?
– Ja, det gjorde jag. "Bara, jag inte släpper nu", tänkte jag. Domaren får verkligen komma in och säga "nu är det över" och det ska vara sjukt tydligt att han har klappat. Så jag ströp tills jag verkligen hörde vad domaren sa.
Vad kommer du ihåg av matchen så här timmarna efteråt?
– Jag öppnar med en lowkick och sen försökte jag dra en frontspark som jag verkligen kände att jag kunde träffa. Han var verkligen nervös över mitt stående game. Jag visste att han skulle ta ner mig, för han kommer aldrig stå mot mig, så jag blev nedtagen på ett väldigt enkelt sätt. Jag tyckte det var lite pinsamt egentligen.
Du verkade ändå inte alltför stressad.
– Nej, jag tänkte skit samma, ingen bryr sig om de två första minuterna i en rond, det är de två sista som räknas. Jag gav han inga luckor att armbåga mig. Sen tog han ner mig igen, men jag lyckades ta mig upp.
Och sen exploderade du.
– Jag såg att han var trött och det var jag också. Men jag vet hur jävla jobbigt det är när man är helt slut och den andra kommer efter en och verkar helt pigg, men det var en maskerad av mig. Jag var trött, men hade för mycket adrenalin att känna det.
På läktaren bakom journalisterna jublade familjen Bäckström som var på plats. För pappa Thomas var det femte matchen han såg live.
– Bara att uppleva stämningen är ju "once in a lifetime".
Sa du något till honom innan matchen?
– Jag får inte önska honom lycka till, så jag sa bara åt honom att köra hårt och göra sitt bästa.
Stolt?
– Ja, jättestolt är jag. För det första är han duktig, men för det andra är han också en entertainer.
Just underhållningsvärdet är något man alltid kan räkna med när Niklas Bäckström är i farten. Genom åren har han bjudit på flera oneliners och fräna rubriker. Nu berättar han varför han är som han är.
– Jag är ganska filosofisk av mig. Att jag tror på mig själv är obligatoriskt, det går inte att vara på något annat sätt om man ska hålla på med den här sporten. Det vore skitjobbigt – tänk om jag skulle gå omkring och stressa över att jag tagit match mot en av UFC:s bästa. Jag är bara jävligt självsäker på mig själv.
Är det någon strategi bakom vissa uttalanden?
– Nej, egentligen inte. Det är så jag känner. Jag tycker att jag måste veta att jag är bäst. Det finns ingen normal människa som blivit bäst i något genom tiderna. Är man bäst då är man speciell, kanske har jag snubblat på det, säger Niklas Bäckström.
En manager kommer fram med ett glas champagne till 24-åringen. Det är många som vill ta del av UFC-debutanten en dag som denna. Han reser sig upp och haltar lite lätt. Ena tån pekar åt fel håll och högra benet har fått sig en rejäl lårkaka efter knäet som träffade Niinimäkis haka.
Det kan han leva med, UFC-cirkusen har gett mersmak.
– Det här är bara början. Jag tycker jag bevisar folk varje dag. Det kommer fortsätta vara sjukt roligt, jag är tydligen bra på det här.
Innan han går kommer jag på att en fråga är glömd. Den kanske mest utslitna, men ibland mest användbara, frågan.
Hur känns det?
– Det är en så sjuk känsla just nu. Jättesvårt att beskriva. Jag gjorde det ...